Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1856, sida 2

Mets provinser, Ul SOGrå porten, tor att der emottaga kejsaren. Alla presterna hafva ett på en gång vördnadsväckande och uttrycksfullt utseende: deras för det mesta långa och hvita skägg, nedfaller i breda vågor öfver deras bröst. Moskaus metropolitan, Philaretes, utmärker sig i synnerhet för den blixt af intelligens, som strålar ur hans ögon. Han är en liten gubbe med lätt och liflig gång, och bär ett skägg, som är mycket kortare än alla de andras; den antika patriark-tiaren, en slags rund och hvit mössa, öfversållad med guld och ädelstenar, förlänar hans drag ett slags majestät; honom är tilldelad förnämsta rolen i den religiösa ceremoni, som är förenad med kröningen; han bär i handen det kors, som kejsaren vid sitt inträde i kyrkan måste kyssa. Ännu ett ögonblicks väntan innan kejsaren visar sig. Nu inträder han, klädd i sin stora uniform och ännu bärande tecknen af sina förra funktioner; han har ryska armåens öfverofficerares röda underkläder. Hans gång är långsam, allvarlig och högtidlig; efter honom, under den andra afdelningen af den präktiga baldakin, under hvilken de anländt ifrån palatset, och som qvarlemnas vid kyrkoporten, kommer kejsarinnan, hvitklädd och synbarligen djupt rörd. Båda buga sig för helgonbilderna, hvilka äro uppställda framför altaret, kyssa dem vördnadsfullt, sedan de gjort en ofantlig mängd korstecken, och begifva sig derpå, företrädde af öfversten vid adelsgardet med dragen värja, till den upphöjning, hvarpå thronerna blifvit placerade. Under vägen möta de, i den ordning ceremonielet föreskrifver, de dignitärer, hvilka på hyenden af guldbrokad bära de kejserliga insignierna, och hvilka inkommit i kyrkan bland de första i processionen. Svärdet bäres af furst Gortschakoff, vice konung i Polen, och general Guorine håller kejsaredömets standar. De öfrige höge hof-dignitärerne och generalerne, prydde med St. Andrå-ordens insignier, dem äfven kejsaren bär, gruppera sig på båda sidorna om estraden. Anländ till thronen, tager Alexander II, innan han sätter sig, en lång öfverblick öfver alla de församlade. Till venster om honom befinna sig storfursten Constantin och prins Peter af Oldenburg; på sin högra sida har han först kejsarinnan, derefter prinsen af Hessen och prins Georg af Mecklenburg. Ytterst till höger ser man gruppen af enkekejsarinnan och hennes söner, de båda storfurstarne, omgifne af de kammarherrar och ceremonimästare, hvilka tillhöra hennes svit; denna grupp är alldeles skiljd ifrån hufvudscenen. Alla de närvarande hafva sina högtidliga och uppmärksamma blickar fästade på kejsaren, under det att Moskaus metropolitan uppstiger på estradens trappsteg och öppen framräcker till honom den bok, som innehåller trosbekännelsen. Alexander uppläser den med fast stämma; i derpå uppträda de andre metropolitanerne, nemligen de ifrån Novogorod, Kiew och St. Petersburg, bärande den kejserliga manteln på tvenne hyenden; kejsaren ikläder sig den med deras tillhjelp, men icke utan besvär, ithy att släpet på manteln är mycket långt, och de assisterande föga vana vid denna sysselsättning. Nu lägger Moscaus metropolitan sina händer på kejsarens hufvud, som böjer sig för honom, och uppläser de i grekiska kyrkan brukliga bönerna. Först efter denna invigning uppstiger kejsaren och bjuder att kronan skall lemnas honom. Han fattar den med båda händerna, lyfter den långsamt öfver sitt hufvud och påsätter den, under det att metropolitanen i Moskau till honom håller ett högtidligt tal. Alexander II var verkligen präktig att skåda i detta ögonblick: hans på en gång välvilliga och manliga ansigte antog ett romerskt majestät under detta glänsande berg af diamanter, värderadt till mera än 6 millioner rubler, och hvars form är lika med de byzantinske kejsarnes krona. Men en herrlig, djupt rörande anblick var det, då kejsarinnan framträdde och knäböjde för sin gemål, som på samma gång är hennes kejsare, samt kommit i beröring med den kejserliga krona, som de hädanefter båda skola bära. Men den krona, som kan bäras öfver Peter den stores efterträdares panna, är allt för tung för en qvinnas: Alexander II sätter kronan åter på sitt hufvud, sedan han med densamma vidrört kejsarinnans, åt hvilket en mindre tung krona är bestämd. Derefter satte sig kejsarinnan ånyo på den thron hon lemnat. I detta ögonblick ljuda kyrkosångerna med all sin hänförande makt, klockorna ringa och kanonerna, placerade några steg derifrån, skaka den heliga byggnadens hvalf. Jag har förut talat om den grekiska kyrkomusikens melodiösa behag; men den vanliga liturgien är ingenting i jemförelse med de ceremonier,