Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1856, sida 1

—— I andra delen af bolagsmännen, som ej behöfva I I I ——— taga sin tillflykt till sådane lån och utgöra en klass för sig, finna ett fördelaktigt och säkert sätt att använda sina kapitaler. Desse sednare erhålla efter ett bestämdt antal år de utlagda summorna tillbaka med ränta på ränta. Den stora fördelen af dessa inrättningar är, att bolagsmannen — i stället att till en husegare betala hyror, som efter tio eller femton års förlopp uppgå till eller öfverstiga värdet af den lägenhet, han bebor — efter samma tids förlopp sjelf befinner sig vara egare till sin bostad, och det endast förmedelst en obetydlig årlig försäkringsafgift. Dessa sällskaper hafva sändt till expositionen de planer och programmer, som de utdela till personer, hvilka önska inskrifva sig i desamma. Men expositionen innehåller ett ännu större antal handlingar rörande en annan art af sällskaper, som för samma ändamål bildats i England. Medan de förre äro grundade på ömsesidighetsprincipen och lemna utrymme för spekulationen, hafva dessa sednare sin utgångspunkt i det skydd och den hjelp, hvilka personer ur de förmögna medborgareklasserna anse sig skyldiga att lemna de sämre lottade. De tvenne vigtigaste af dessa sällskaper äro Föreningen af Arbetarnes Vänner (Labourers Jriend Society) och The metropolitan Association i London. Ordföranden i det förra är prins Albert, som personligt gaf sina råd vid uppförandet af den modell till arbetarebostad, hvilken under verldsexpositionen 1851 var att bese i grannskapet af kristallpalatset. Mr Henry Roberts, arkitekt för den sednare föreningen, har utgifvit ett förträffligt arbete, innehållande de fullständigaste anvisningar och mest detaljerade planer för inrättande af ändamålsenliga arbetarebostäder. I Frankrike, der det personliga initiativet är betydligt mindre verksamt än i England, har regeringen i denna riktning gjort 2 ningar, som börjat visa vigtiga resultater. År 1852 anslog den en summa af 6 millioner francs till förbättrande af arbetareboningarne i de stora fabriksstäderna, och genom understöd af detta anslag hafva flera arbetareqvarter blifvit byggda i Paris, Lille, Marseille och flera städer. Men det vackraste resultatet är sannolikt det, som vunnits i Muhlhausen genom bemödanden af en förening, som bland sina medlemmar räknar denna stads förnämsta industridrifvare. Denna förening har ett kapital af 300,000 francs, oberäknadt en summa af 150,000 francs, som blifvit densamma beviljad af regeringen. De hus, den bygger, äro hvart och ett beräknade blott för en familj samt äro försedda med gård och trädgård. Den arbetare, som vill blifva egare af ett dylikt hus, betalar kontant en viss summa, som varierar mellan 300 och 500 fr., alltefter fastighetens värde, samt månadtligen 20 till 30 francs, genom hvilken sednare afbetalning han efter 6 till 7 år befriat sig från två tredjedelar af kapitalskulden och räntan på denna efter 5 procent. Den öfriga tredjedelen af inköpssumman får arbetaren låna af Societe du Credit foncier de France på mycket fördelaktiga vilkor. Föreningen i Miihlhausen uthyrer äfven de hus, den bygger, och hyrorna, som för öfrigt äro ganska måttliga, äro så beräknade, att hyressästen, om han så önskar, kan bli egare till sin bostad, i det han under ett visst antal år iortsätter utbetalningarne. År 1855 hade förmingen uppbyggt 186 hus, af hvilka 65 voro sålde. Dess arkitekt, herr E. Miiller, har rikat expositionen med fullständiga ritningar, costnadsförslag och andra upplysningar röande dessa bostäder. Likaledes finnes dertädes en modell i relief, utförd i papp, af irbetareqvarteret i Miihlbausen. Andra länder såsom Holland, Schweiz, Dan