Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1856, sida 1

gen smugit si Religionsifrandet i Pr ensen. Ve derföre dem, som nyttja religionen för verldsliga afsigter, som handtera henne såsom ett politiskt medel i ett eller annat afseende! Sjelf undgår hon väl deras råa tillgrepp; hon gripes med menskliga händer lika litet som himmelens ljus. Men det är deras anda, som ur hennes strålar i förvillade själar blåser upp alla lidelsers flamma och förvandlar till brand verldens ljus. Lemnen derföre henne i hennes eviga frid — J statsmän — och Utom edra egennyttiga beräkningar! Hon duger blott att tållbedja. Tron er ej kunna förpakta ljuset, J prester! Den minsta gnista J deraf förmån söndra från dess himmelska källa för jordiska afsigter, blir en låga, som slår tillhopa öfver edra hufvuden. — Och ingen skall understå sig att leka med den eldenp.? cejjer. Detta motto af Geijer utgör en tillräcklig kommentar till de bemödanden, som allt efter 1848 års rörelser göras i Preussen, för att genom befrämjande af en pietistisk fromhet bland massan af befolkningen göra densamma underdånig och lydig under den ordning, som Preussens regering lyckats för någon tid återställa. Den intressantaste skildring vi i detta fall på lång tid läst har varit den, som förekommer i ett bret till Väktaren, hvari brefskrifvaren, som tydligen sjelf hyllar pietistiska tendenser, visserligen med glädje ser huru konungen och de förnäma blifvit gudfruktiga af sig — upprigtigbeten af denna fromhet vågar brefskrifvaren visst ej betvifla — men ändock icke kan för sig dölja sina betänkligheter öfver vederbörandes sätt att gå till väga. Läsaren skall säkert icke utan intresse höra vår brefskrifvares egna ord i detta ämne: Men hela detta från den verldsliga makten utgäende och understödda sträfvande för fromhet och gudsfruktan synes mig dock vara behäftadt med några brister och ofullkomligheter. ja i många hänseenden rent af misslyckadt. hFör religionen främmande biassigter och konsiderationer hafva påtagliz med in uti de maktegandes religiösa vit och derigenom föranledt ganska menliga följder. Det sätt hvarpå detta nit har verkat, har ej allenast framkallat skrymteri och skenhelighet, och beiordrat halfhet och ytlighet i kristendomen, utan det har äfven derigenom i hög grad bidragit att göra kristendomen misstänkt och förhatlig för största delen at Berlins innevånare och gifvit stöd åt den meningen, att religionen endast är ett påhitt utaf de maktegande för att hälla massorna i undergifvenhet och slafveri. Derföre hor ock, såsom jag sjelf varit i tillfälle att erfar: st om de förnämas fromhetsifver i hög grad gripit omkring. Der en ny skola anlägges, en kyrka bygges, en prest anställes, en är man särdig att väsgningar till förstörande a Å folkets trhtoslygeoc ch undergräfvande af dess srioch rättigheter. Men allramest torde de maktegandes nit hafva skadat derigenom, att det dragit den kristliga tromheten in på det politiska området och der givit den en roi att utföra, hvilken, hurn än kampen aflöper. ingalunda synes mig kunna lända fromheten och den sanna kristendomen till båtnad. Vi komma nu, då vi skola redogöra för denna den kristliga fromhetens politiska rol, till behandlingen af den tredje af de ofvan anförda hufvudorsa—— AA — AA ——