Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1856, sida 2

som en stjerna i hafvet af den rundtomkring sig utbredande löfskogen. Det var en utomordentligt vacker byggnad i gammaltysk stil med mångkantiga, i spetsar uppskjutande torn, spetsbågfönster och luftiga tinnar, och gjorde på mig det på samma gång storartade och hemtrefliga intryck, som är denna solida, kungliga byggnadsstil egen. Blott den naket och kalt, från högsta tinnen uppstigande flaggstången likasom den inom och utanför rådande tystnaden, visade, att det sköna slottets egare var frånvarande. : — Nå, Bob, huru behagar dig stället? frågade jag gladt. — Ack, det är präktigt, sir ... och der, der, så sannt jag lefver, beta mr Grahams små hästar. Jag känner dem ganska väl: dender är Dick och dender är Heinz. Bob gjorde mig nu uppmärksam på en man, som stod lutad öfver en af de blomstersängar, hvilka i välordnade rader prydde slottskullen. — Gå, Bob, sade jag, — och ring på klockan! Gossen red fram till jernstaketet, som, prydt med förgylda spetsar, omgaf det hela och rakt framför oss visade en ståtlig port, vid hvilken ringklockan hängde. Den rena tonen af denna klocka darrade genom luften, och den gamle man, som var sysselsatt med att plocka blommor, kom sjelf, för att se, hvarom fråga var. I detta ögonblick närmade jag mig porten. Mannen inlät sig med Bob i ett samtal, som jag från mitt afstånd ej kunde uppfatta, emedan hans röst var svag och otydlig af ålderdom. Jag såg blott, att han lyfte handen till ögonen, för att skydda dessa mot solstrålarne, och huru han med ett plöts