Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1856, sida 2

— Ack, hvad här är vackert, ropade Bob, som likaledes intagits af omgifningens behag, ehuru han ej kunde ana, hvarför denna nejd var mig dubbelt kär och skön. — Underskönt, herrligt, vederqvieckande! voro de enda ord, jag kunde frambringa. Men sedan vi till det innersta svalkat oss af de kyliga skuggorna och njutit af skogens anblick, redo vi tigande vidare, under det jag tänkte: om han vore i mitt ställe! Hvilka känslor måste ej bestorma honom, då han för första gången befinner sig på sin egen jord. — Der är det, der är det! ropade hastigt min unge följeslagare. — Hvilket? frågade jag och höll in tyglarne. — Slottet, slottet ... Dunsdale-Castle! Ser ni icke der det breda tornet, hvars tinnar skjuta öfver trädens toppar, och de glänsande fönstren, i hvilka 1— solen speglar sig? — Jag ser, gosse .. Låtom oss spränga dit, allt hvad våra hästar förmå, ropade jag i lika frisk känslosvallning som det unga hjertats vid min sida. Och lemnande hästarne lösa tyglar, jagade vi genom skogen, såsom om det varit fråga om att med sträckt lans kasta ett par fiender ur sadeln. Vi saktade ej vår fart, förrän vi befunno oss tätt framför vårt mål. Det var en tjusande tafla, som här utbreddes för våra blickar. Skogen öppnade sig småningom och omgaf med en mörk, vidsträckt ram ett stort grönt fält, i hvars midt, på en temligen hög, terrassformig kulle viscountens af Dunsdale stolta och sköna slott höjde sig, här och der gömdt bakom blommande häckar och pittoreska trädgrupper. Slottet, som syntes vara nytt eller åtminstone nyligen repareradt, glänste i den varma morgonsolen,