To co UAROM Clu SCuaul unucrräartaur9 UUII 1I IIAaII, dels-Tidn., att de ärade badgästerna på Särs, till Släps kyrkas förmån, sjungit ihop 453 Rdr. Denna underrättelse kunde för Släpboarne icke vara annat än glädjande, helst deras kyrka är i största behof af hvarje skärf, som offras till densamma, enär hon står i skuld för omkring 5,000 Rdr, och ännu ej är fullt färdig. Släps aktade innevånare hafva, med beundransvärd uppoffring, gjort allt hvad i deras förmåga står för att få sig en vacker kyrka; och de åtnjuta nu glädjen att snart se sina bemödanden krönte med önskadt resultat. — För några år sedan såg man i den natursköna socknens sydligaste del ett gammalt, grått, tegeltäckt, lågt hus, blygsamt döljande sig bakom några stora almar. Detta hus var Släps föga inbjudande helgedom. Torn saknades der. Flera försök hade blifvit gjorde att förse kyrkan dermed; men dessa försök aflupo olyckligt, ithy att så snart tornet väl var uppbygdt — ramlade det ner. hättre lycka nästa gång), tänkte det företagsamma folket; byggde så upp silt torn igen, men — det störtade åter till jorden. Det säger sig sjelft, att man slutligen blef kjed åt detta eviga tornbyggande, som utan nytta medtog penningar och tid. — Men icke nog med denna olycka med tornet; en af kyrkklockorna tog sig friheten att remna, ofvanifrån och nedigenom, till icke ringa ledsnad för det goda folket, som med förnöjelse lyssnat till sina välljudande kyrk-klockors harmoniska samklang. Emellertid fattades beslutet att bygga en ny kyrka och på samma gång anskaffa en ny klocka istället för den remnade. Men hvar taga pengar till allt detta, då kyrk-kassan är sprängd? frågade en och annan. Ånv, svarades, vi skola beredvilligt aammanskjuta; dessutom få vi kollekt och stambok; låtom oss blott med allvar och ifver gripa verket an! — Deras humane Pastor ledde med utmärkt klokhet och kraft företaget, och se! såsom genom ett trollslag stod snart ett herrligt tempel upprest — bokstafligen grundadt på hälleberget. Och hvad tycks? — den remnade klockan behöfde ej omgjutas, för att bli satt i brukbart skick. Månne icke klockan skulle kunna lagas, tänkte man; bvi vilja försöka.? En i yrket kunnig person tillkallades: klockan forslades till en smedja, och efter tre veckors förlopp hade berörde klocka under mästarens händer återfått sitt fordna klara och rena ljud, på hvilket ingen nu skall kunna märka, att hon engång varit sprucken. I den gamla kyrkan fanns ett inventarium, som skulle föreställa orgel (hade äfven namn och värdighet såsom sådan). I tanka att, sedan den nya kyrkan blifvit färdig till begagnande, man skulle kunna hjelpa sig med blotta sången, utan något spel, tilldess det en gång blef möjligt få sig en vordentliyn orgel, försåldes förberörde inventarium på öppen auktion för 80 Rdr. Med sång utan spel gjordes försök. Men, fastän Släp har en skicklig kantor och det dessutom finnes stora sångförmågor bland socknens kyrkbesökande män och qvinnor, ville det dock icke rigtigt bära sig. F. d. matrosen Björk, mor Eva i kyrkbyn, Stam-mora, fader Daniel m. fl. sångförmågor ansträngde sig af alla krafter, för att, som de sade, göra sången rörande och vacker. Evas diskant klingade ljufligt; Stam-moras driller hördes vida omkring; Daniels bas skakade hvalfven: men ack! det gjorde icke tillfyllest. Man var så van vid vorgel!, kantänka. och menniskorösterna, hur sköna de än voro, mäktade icke i minsta mån ersätta det förr föraktade, men nu försålda, instrumentet. Följden blef, att detta måste skaffas tillbaka. Lyckligtvis hade en inom socknen boende hedersman inköpt detsamma, och han lemnade det till läns tillbaka. Men hvad förslår en sådan orgel i en sådan kyrka! — petta kattjamande är olidligt! Mått och steg måste vidtagas, om än dessa skulle bli de mest förtviflade, för att få ihop ett par tusenj riksdaler till en ordentlig orgel. — Så tänkte och talade en landtbrukare i Släp, J. F. S. Men hur kunna sammanskrapa ett par tusen riksdaler? Låna? vÅh, vi hafva nog skuld förut; det duger Ci: — Nå, tänkte S., vjag vill försöka min lycka på tiggeriets törnbeströdda stig. Får jag ingenting, så har jag heller ingenting förlorat. Jag vill emellertid pröfva, om lyckan står mig bi — och detta plägar ju inträffa med dem djerfvom. — Ett ark papper framtogs, på hvars ena sida skrefs: Förteckning på dem, som lemnat penningebidrag till en orgel i Släp. Med denna lista på fickam vandrade hr S. omkring i Wallda och Släp, afläggande besök hos höga och låga, rika och fattiga, allt för att be om pengar. Den som gaf akt på honom när han återkom från sin påkostande vandring, kunde icke undgå att bemärka hans raka hållning, elastiska gång, strålande blick med flera om en stilla själens förnöjelse vittnande tecken. Nöjd var han ock, ty lyckan hade gynnat honom öfver all förväntan. Han hade neml. lyckats tigga tillsammans öfver tre tusen (säger: 3000) rdr! — Se, det kan man kalla storartadt, att i ett samhälle, så litet och så sattigt som det omnämnda, kunna på två a tre dagar tigga ihop 3000 rdr! (Denna händelse har också inspirerat en af Släps poetissor, som deröfver författat ett glödande poem.) Till ledsnad för alla köpare, äro de herrlige godtpristiderna hänsvunne, såväl hvad beträffar orglar som mat och bränvin Åe. i annat fall hade en, Släp-boarne och deras kyrka värdig, orgel kunnat fås för 3000 rdr, och de hoptiggde pengarne således räckt till. Men nu kan en sådan orgel icke erhållas för mindre än sex tusen rdr. Således äro Släps innebyggare ännu i behof af halfva denna summa, om deras önskan, att få en god orgel, skall kunna realiseras. För att fylla denna brist, blir åter nödigt, att taga menniskors gifmildhet i anspråk. En och annan af socknens förhoppningsfullare åboer har såder förslagsvis yttrat den meningen, att dender listan? med thy åtföljande hr S. — eller hr S. med thy åtföljande lista? — borde göra en rund bland Göteborgs rikare herrskap, i ändamål att i någon mån minska på ofvan anförde brist. Men något bestämdt beslut är härutinnan ännu icke sattadt, enär meningarne äro delade. Någon har föreslagit, att den ofvannämnde Eva skulle, i förening med Stom-Mora, ge kongser, i likhet med hvad på andra orter sker; men de kalla vindarne, som nu alltsomoftast låta känna sig i kyrkbyn, hafva menligt inverkat på sångerskornas röster, i följd hvaraf den föreslagna kongser n icke kan ifrågakomma. — Emellertid vet man icke, hvarer VAL 141 FO