tll honom att grefskapet var förpestadt art qväkare och andra gudsnådeliga menniskor, som om söndagarne afhöllo sig från arbete och nöjen. Efter sin återkomst utfärdade han ett edikt, hvilket betecknade det stränga söndagsfirandet som farligt för religion, samhälle och krigsväsen. För staten, emedan menniskorna om söndagen skulle grubbla och komma på oförnöjsamma tankar; för religionen, som ålägger dem sådana tråkigheter; för samhället, emedan sysslolösheten leder till dryckenskap; för krigsväsendet, emedan racen hastigt skulle försämras, om den icke en gång i veckan finge dansa, hoppa kråka, uppföra moriska dansar o. s. v. Andliga och verldsliga auktoriteter förständigades att varna de illasinnade och, om detta icke bjelpte, att jaga dem ur landet. Denna förordning, som för den deri innehållna katalog öfver lekar blef kallad The book of Sports, blef af Karl I på långa parlam:s befallning förnyad, men uppbrändes af bödelns hand... Skada, att icke det preussiska lands-ekonomi-kollegium, då det i Augusti 1853 afgaf sitt i rätt tolerant anda affattade betänkande mot förbudet för arbete i fabrikerna, specielt i brännerierna, kände denna snygga historia från: den mest teologiske bland alla engelska konungars tidehvarf. Det skulle då haft ytterligare ett dräpande argument att anföra. Dervid kunna de pietistiske söndagsifrarne icke en gång trösta sig med den tanken, att om ock det republikanska ursprunget till söndagsfirandet ej kan förnekas, har det dock bevisat sina goda följder deruti, att det befordrat en allmän gudsfruktan i England. En i början af 1855 i England utgifven blå bok lärer motsatsen. Då det i parlamentet var fråga om denna sak, förkunnade en mr Wight från Machester inför en komite, att man om söndagarne uppförde andlig musik på värdshusen. Han hade hört andliga sånger sjungas af unga slynglar, nästan ännu gossar, med pipan i munnen och en flicka, ännu nästan ett barn, i famnen. Sålunda efterkom man lagen, som förbjöd all annan musik än den andliga. Dr Hadson berättar, att man i musiksalarne om söndagarne spelade religiösa polkor. Mr Frenius lemnade följande skildring af en musiksal i Liverpool på söndagen: Pojkar af 13 till 18 år bildade flertalet, och det fattades ingenstädes liderliga fruntimmer. På ett stäalle föredrogs en söndagsafton för ett till största delen rusigt sällskap psalmen n:o 100,. hallelujah och flera hymner. Orgelspelaren rökade sin pipa, och sällskapet instämde: Vi äro Herrans folk!...? Se här frukterna af vederbörligen påbuden och kungjord gudsfruktan, af en rigtig Statsreligion! I sammanhang med ofvanstående kunna vi ej afhålla oss, så grymt det må synas, att anföra några satser utur ett anförande, som var inlemnadt till uppläsning vid Prestkonferensen i Christianstad den 3 dennes, och hvilket förf:n ansett sig böra meddela såsom ett dixi et salvavid. Förf:n, kyrkoherden O. Lagerqvist i Ystad, gifver sina känslor öfver denna tidens ondska och oro, luft i följande utrop: I Ingen som älskar christenheten och Christi Kyrka, kan med likgiltighet åse hvad som rörer sig inom församlingens sköte. Händelserna antaga mer och mer dimensioner, som med skäl kunna kallas betänkliga. Till oeh med andra än de klentrogne fråga med bekymmer: Hurudant skall slutet blifva af den villervalla, upplösning och storm som blifvit framkallade? Det brusar mer än vanligt på Genezarets haf: vågen hotar att öfverskölja farkosten och såväl skeppsfolket som särskilt lärjungarne kalla med oro på den styrman, som, med lyftadt finger, kan näpsa vädret och hafvet. Sedan några år tillbaka höras i vårt Fädernesland spridda röster, som ropa på obegränsad religionsfrihet. De ordningsband, som hittills ansetts både dyrbara och hållbara, skola nu slitas och förkastas: åkerfältet, den dyrköpta församlingen, i hvilken ett himmelskt utsäde fallit, skall lemnas öppet och tillgängligt för äfventyrare och villoandar med inoch utländska namn: vår statskyrka skildras såsom ett ispalats, der folket förkyler sig och fryser till döds: det större antalet af presterskapet säges hafva inslumrat på sin post och medhjelpare, som sjelfve skrifvit sin fullmakt och i välkänd tilltagsenhet sjelfve bestämt sin andeliga myndighetsålder, tillkallas och uppmanas att taga sig saken an. Ja, hittills bestående kyrklig ordning göres förhatlig: lagar, som förbjuda intrång i läroembetets kall, utropas såsom ochristliga: sjelftagen presterlig verksamhet utanför kyrkan uppmuntras och framförallt yrkas, att den kyrkovall, som statens hand bildat kring Christi tempel, skall i grunden nedrifvas. — Söndring, oreda, sjelfsvåld, upplösning — — — se der de materialier, hvaraf den lyckliggörande frikyrkan? skall uppmuras! Efter att hafva fortgått så en stund, förklarar förf:n visserligen: vi vete väl att den eviges sanningar icke bortblåsas af allahanda lärdomsväder, som gå fram öfver jorden: Christi kyrka består, äfven om alla våra utanverk deromkring nedrifvas, men återkommer snart till sina förskräckta varningsrop, hvilka ——