— I ett bref till Aftonbladet från Berlin, dat. den 3 September, läses bland annat följande, rörande den tendens att närma sig katholicismen, som alltmer röjer sig hos det parti, som utgör medelpunkten för på en gång den politiska reaktionen, stark statsoch hög-kyrklighet samt tillika för en art gudaktighet, som mycket uppmuntras af hofvet, såsom varande nyttig för de goda Berlinarnes hållande i tukt och lydno. I detta partiets planer spelar äktenskaps-frågan en vigtig rol, enär ingen fråga torde hafva lemnat menniskorna mera i presternes händer, hvadan ock det civila äktenskapet framstår för partiet såsom ett oting. För att göra detta lifligt för den stora mängden, framhålla de alltid med mycken pathos olyckorna af ett äktenskap utan Guds välsignelse, dervid de blott begå den lilla oförsigtigheten, 1:0 att anse sig alltid vara utdelare at den välsignelsen, 2:o att förbise det denna välsignelse möjligen kunde komma utan att af någon presterlig fullmäktig utdelas. Likasom det borgerliga äktenskapet sålunda högligen ogillas, så har man ock velat närma sig katholicismen deri, att omintetgöra de lagar, som medgifva äktenskapsskillnad. A.B:s bresskritvare yttrar i detta afseende: Olyckligt i utrikes politikens frågor, der det måste foga sig uti de naturliga följderna af dess obetingade tillgifvenhet för petersburger-kabinettet, söker partiet (det ryska) att i det inre taga sin skada igen. Hvad särskilt angår de kyrkliga frågorna, så är det protestantismens verksamhet, som så mycket som möjligt skall inskränkas och dess ställning till staten modificeras derhän, att det österrikiska konkordatets välsignelser äfven må blifva dessa länder till del. Till och med det förra århundradets äktenskaps-domstolar skola återigen införas. Man vet, att bland de evangeliske andlige, som tillhöra det ortodoxa partiet, kraftiga försök nyligen framträdt att göra äktenskapet i den evangeliska kyrkan lika oupplösligt som i den katolska. På hållna kyrkmöten har man framkommit med förslag syftande till detta mål. Under de preussiska kamrarnes senaste lagstiftnings-period väcktes, som bekant är, äivenledes motioner i afsigt att försvåra äktenskapsskilnaden och ingåendet af nytt äktenskap för dem, som skilts i ett föregående äktenskap. Regeringen framlade till och med i detta hänseende ett lagförslag, som dock lika väl som motionerna strandade mot andra kammarens motstånd, hvilken ändrade så mycket deraf, att regering och höger ej mera funno något nöje deri. Nu började enskilta prester, af samvetsskrupler såsom de påstodo, dels att vägral sin medverkan till laglig skilsmessa ur ett ännu bestående äktenskap, dels att icke tillåta en skild maka att ånyo ingå uti äktenskap. De kyrkliga auktoriteterna valde å sin sida en medelväg, de hvarken godkände presternas vägran, ej heller använde de tvångsåtgärder mot de vägrande: de öfverlemnade fastmer åt hvarje evangelisk prests samvete att förfara, som han sjelf fann för godt. Men dermed har konsistoriet i provinsen Sachsen icke åtnöjt sig. Fastmer har det i ett cirkulär af den 31 Juli 1856 föreskrifvit presterna i sitt stift såsom rättesnöre, att de endast för de makar skulle vägra lysning och vigsel till nytt äktenskap, som blifvit lagligen skilda och förvunna att vara den ensamt skyldiga parten. Då nu enligt våra lagar ett äktenskap icke kan lagligen upplösas på annat sätt, än att antingen en af de båda makarne eller begge tillika blifvit skyldige förklarade, så ligger konsistoriets afsigt, att öfverhufvud göra äktenskapet oupplösligt, klar i dagen. Hvad som icke velat lyckas för högra sidan i kammaren eller för regeringen, nemligen att omstörta de sedan 60 år bestående grundsatserna i värt rikes lag, det företager man sig alltså att genomföra på kyrklig väg. Man tror sig vara förflyttad till den höga kommissionens tider under Stuartarnes regering. Längre fram talar samme brefskrifvare om samma fromma partis sträfvande i afs. å Söndagens helighållande, deri man äfven synes vara benägen att framkalla yttre lagbud och straffbestämmelser, sedan andans vapen blifvit i partiets händer för slöa. Korresp. yttrar i detta afseende: