Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 1

ta att prestens stilla och enkla boning. som var byggd af tegelsten, låg midt emot kyrkogården och utmärkte sig från de öfriga husen genom ett grönmåladt staket framför dörren. N Just då jag afstigit och var sysselsatt att binda hästens tygel vid trästaketet, utrusade genom dörren en rödkindad, lockhufvad och groflemmad gosse af omkring 16 års ålder, i hvilken jag genast igenkände min gamle bekante Bob, vår gode Phillipps äldste son. Icke jag, utan ankomsten af en vacker häst hade lockat honom ut; men så snart han närmare betraktade mig. igenkände han äfven mig och utropade: — Ah, sir! Det är ni! Det trodde jag inte, och sådan vacker häst! Inte sannt, det är bättre att rida än att gå? — Det är också min tanke, sade jag leende, derför har jag också kommit ridande. Men huru står det till med dig, Bob, och med din broder, lille Will? — Mycket bra, sir! Har ni träffat min far? — Ja, Bob, och just för hans skull kommer jag till dig och hoppas att du med glädje skall emottaga hans helsning. — Nå, sir, skall jag kanske återigen draga vagnen? sade gossen och betraktade mig med frågande blickar. — Visst inte — men säg mig framför allt, hvar är pastorn, mr Smith ? — Var god och stig in, sir, han är ännu inte hemma, men han kommer genast, ty det är redan två timmar sedan han gick ut, för att se på sädesåkrarne. Han öppnade dörren för mig, och vi inträdde uti ett snyggt, med fin, hvit sand beströdt samt med ekmöbler försedt rum. Vid ett fönster satt en ål