Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 1

derstigen gumma och spann på sin surrande spinnrock, men hon steg upp då vi inträdde och gick oss till mötes. — God afton, mor lilla! sade jag och räckte henne handen. Som jag hör, är Hans vördighet, pastorn, inte hemma, men jag hoppas ni tillåter mig att vänta på honom ett ögonblick. — Hjertans gerna, sir, svarade prestens hushållerska, ty det var hon, och framdrog åt mig en med brunt läder öfverklädd stol till bordet. — Tillåter ni, sir, att jag sätter hästen i stallet? frågade Bob, som redan i afvaktan af ett Jakande svar, höll handen på dörrklinkan. — Pojkarne derute äro så nyfikna på den vackra Bravour, som visserligen är godsint af sig, men ändå en hingst. — Hvad? frågade jag förvånad, — Känner du den hästen? — Ack, sir, en häst, som den der, hvilken jag sjelf, medan jag ännu var liten pojke, ofta fodrat och skrapat, den igenkänner man alltid, och mylord Percy har tillochmed låtit mig rida på densamma, då jag var så stor, att jag kunde det. — Gå och för honom i stallet! sade jag till gossen, som syntes mig allt förståndigare, starkare och större, ju längre jag betraktade honom, ju mera han talade och på mig fästade sina stora blå ögon lika trohjertadt, som hans fader i hans ställe skulle hafva gjort. Gossen sprang ut genom dörren, kastade ett täcke äfver hästen och förde den under den kringstående byungdomens jubel genom stora porten in uti stallet. Efter tio minuters förlopp var han redan åter inne i rummet. — Nå, Bob, har du nu riktigt ombesörjt allt?