Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1856, sida 1

sträfvanden äro desamma. Ehuru söndrade genom deras olika regeringars sientliga politik, hafva de alltid i själ och hjerta slutit ssig till hvarandra, och nu mera än någonsin känna de att de endast är genom en närmare förening de kunna motstå den gemensamma fienden. Den första verksamma yttringen af dessa djupt rotade sympathier emellan den skandinaviska familjens tre grenar bestod i de upprepade ömsesidiga besöken af studenterna från Sverges, Danmarks och Norges universiteter. Dessa begynnte 1843 och hafva sedermera ofta återkommit, med en städse stigande liflighet i välkomsthelsningar från emottagarne till deras gäster. Rysslands listiga och förutseende politik tog anstöt af dessa händelser, under det England, som ofta betraktar kontinentens faror alltför sorglöst och kanske äfven för mycket litat på Czarens löften, betraktade dem med likgiltighet, och under det Frankrike, upprördt af inre strider, icke kunde taga någon del i utlandets angelägenheter. Det var derföre det, på ingifvelse af Ryska kabinettet, lyckades att på Londonerkonferenserna i Maj 1852 flytta thronföljden efter kung Fredrik, den siste descendenten af Oldenburgska linien, på en prins af HolsteinGlicksburg, hvarigenom man lemnade eventuella rättigheter till samma thronföljd åt Rysslands kejsarefamilj, såsom buset Holsteins arftagare. Det fordrades skräckbilden af det mäktiga Ryssland och det starka inflytandet af ett reaktionärt kabinett i Danmark, för att förmå nationen att gå in på ett mått och steg, som var så stridande mot dess sympathier och mot dess verkliga intressen, hvarför ock propositionen härom endast genomgick Folktinget med en mycket knapp majoritet. Den ifrågavarande arffursten döljer icke sina ryska böjelser och lyckades under sista kriget att framkalla en ganska fiendtlig sinnesstämning mot Vestmakterna bland de högre samhällsklasserna, men kärnan af nationen fortfar dock, till trots af ryska intriger, tysk utbredningslystnad och Vestmakternas försumlighet att hänga vid Brödrarikena och ser till dem efter hjelp emot österns och söderns faror. Fördraget af den 21 November, som har för alltid slitit det gamla bandet mellan Sverge och Ryssland, har högligen bidragit till denna verkan. Danmark är deladt i två fullkomligt olika delar: de verkliga danskarne och tyskarne. De äro åtskiljda genom deras språk, lynnen, vanor och äfven genom deras inre organisation. Den ena eller andra måste derföre nödvändigt blifva segrande, då någon verklig försoning mellan så stridiga elementer icke kan komma i fråga. Kriget från 1848 till 1852 har vidgat detta svalg, och efter freden äro derföre ett oupphörligt knot och allvarsamma trätor dagliga tilldragelser. I detta ögonblick hafva de häftiga anklagelserna ifrån Hertigdömenas sida gifvit ny näring åt nationalhatets lågor. Holstein, som är helt och hållet tyskt, styres af en rik och mäktig aristokrati, under det Danmark efter 1848 har helt och hållet omfattat demokratiska åsigter och lutar till den politiska jemlikhets-läran. Det förra (Holstein) söker sin tillflykt i det tyska förbundets armar, det sednare (Danmark) blickar mot Skandinavien för sin trygghet. Ingenting annat än en fullkomlig skiljsmessa mellan så olikartade delar kan återställa landets lugn, och om denna punkt äro både danskar och tyskar eniga. Allting sträfvar derhän att återställa Holstein till dess moderland, samt Jutland och öarne till de redan förenade brödrarikena. Slesvig, med dess befolkning af 370,000 själar, hälften danskar och hälften tyskar, synes erbjuda det enda