Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1856, sida 1

Ännu ett farväl, ännu en afskedshelsning . . och jag red långsamt den breda vägen utför kullen. Mitt hjerta var något beklämdt; jag red, upptagen af oklara tankar, framåt, tilldess jag befann mig på högsta spetsen af berget, hvarifrån jag kunde kasta en sista blick öfver St. James område. Der låg den vidsträckta, sköna byggningen, en hvitlysande punkt i det rika gröna hafvet af omgifvande, äldriga lundar. IIvilka känslor bestormade ej mitt hjerta! Hvad hade jag ej under den korta tiden af några veckor erfarit derstädes. Jag blickade spejande öfver parken . .. jag sökte något, som jag ej genast fann ... Men nu såg jag den fladdra på den välbekanta kullen .. en hvit duk, svängd af en väns arm. Jag höjde min och vinkade tusen farväl, ty jag visste, hvarifrån helsningen kom och hvarthän den gick. Annu en blick, och jag fortsatte min ridt mot norden af gamla England, lemnande vägen till London på höger hand. Först nu varsnade jag, att jag befann mig i Guds fria natur, att Jag sjelf var fri ... och med en stilla suck sade jag för mig sjelf: — Hvarför äro icke alla, såsom jag, herrar öfver sig sjelfva, med rättighet att fritt använda sina af Gud förlänade förmögenheter . . . och hvad har jag gjort, för att vara så lycklig?! Slut på andra delen.