Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1856, sida 2

andra, prosten Tilliander i Jönköping anmodades at beveka Hofrätten mot v. Bergen. Äfven upplyses att stiftets presterskap på biskopens uppmaning sammanskjutit penningar till arfvode åt Otterström och Angelin för deras besvär med afseende på processen mot v. Bergen. Oaktadt alla biskopens och hans vänners bemödanden förklarade Hofrätten d. 17 Juni 1752 hela processens gång för felaktig och att von Bergen skulie åter insättas i sitt embete. Det var 12 år efter det v. Bergen blifvit af Domkapitlet suspenderad och 7 år efter afsättningen, under hvilken tid han var skild från embetsutöfning och hälften af pastoratets inkomster. Om Sivius, den ene af de hetshundar Domkapitlet mot v. Bergen använde, upplyses bland mycket annat, att han var en ilsken, despotisk pastor; en hård husbonde; att han huggit ostämplade ekar och bokar och erhöll derför skrapa af häradsrätten; att han mot sina motparter vid domstolen nytsjade kränkande ord och tillmälen dem han dömdes återkalla och om ursäkt bedjav. 1725 blef han förvunnen att hafva författat en klagoskrift för några bönder, för hvilken de blefvo pliktfällde. Med anledning häraf tilldelade domaren honom en allvarsam tillrättavisning, förehållande honom att han, enligt 19 kap. 22 kyrkolagen, icke borde inmänga sig i verldsliga mål, som honom icke vidkommo. Sednare blef han inför domstolen i ett annat mål öfverbevist om tvetalan, förnekande af hvad han bevisligen gjort, egennytta m. m. Sådan var denne v. Bergens officielle och officiöse förföljare. Den andre, Hans Otterströms, biografi lyder i sin helhet sälunda: Hans Otterström blef student 1715 efter skolgång i Helsingborg, kallades 1? 1721 af V. Bennet till pastor i Ottarp efter fadren, prestvigdes 1 8. å., men blef först 1732 befullmägtigad till pastor, sedan patronrätten blifvit bekräftad. Vi hafva i kyrkoh. v. Bergens biografi lärt känna O. såsom en ifrig vedersakare till honom. Att O. icke försmådde betalning för sitt besvär såsom domkapitlets ombud vid rättegången synes af hans bref till biskop Benzelius 3 1742, der det heter: Den rika Guden välsigne Eders Faderl. II;GZvördighet, som fägnat den gode mag. Angelin med en anständig lön för sitt trogna arbetel Den samme Guden vise ock en successor, som förstår hålla vid makt hvad han plantat hafverl Om jag ser något till nytta, jag ej vählsinnat om jag det döljer, vill allena önska at et så godt förtroende måtte blifva som emelan mag. Angelin och mig! Jag vil tro at mag. Angelins glädje har kommit honom till at glömma det enfaldiga förslaget at bringa Ståndet till benägenhet, derföre som Ed. Fad. Högv. lofvar sig obesvärat villa höra det, dierfs jag korteligen undarställa det Ed. Fad. Högv:s höga omdöme. Om mag. Angelin och jag i Consistorio afsäga oss v. Bergens sak, efter tiden så långt utdrages och vi vänta oss af det projecterade sammanskottet icke halfva vår omkostnat. och E. F. H. communicerade sudant med Stitftet, tillträgandes om någon gratis vill träda till saken, eller at alla bevilja dem, som Consist. finner beqväma, hederligt arfvode? Då dömmer jag af mit egit sinne, at hvaren heller gifver några dalers penningar, än påtager sig et sådant besvär och tillika hållen varder ifrån sin försambling och huus; om Stittet härtil sig begifver, så disponerar E. F. II. meddelen efter egit godtyckio: nekar Stiftet så det ena, som det andra, så har E. F. H. macht at befalla sina gamla lydiga tjenare. II. dog 7 1753. Ilans enka Susanna Maria Ljungström dog i Borlunda, der sonen Hans var pastor; dottren Cecilia var g. m. kyrkoh. M. J. Broomå i Tranås. O:s äktenskap var (å lyckligt. Enligt ett bref bland domkap:s handlingar hade studenten Bleckman blifvit beslagen med några grufliga bref?, som angingo O:s lif och hans hustrus heder och ära. Af häradsrättens protokoll 32 1730 inhemtas, att O. låtit häkta B. under påstående, att denne från honom stulit flera guldoch silfvernipper. Under rättegangen upplystes, att B. fått dessa af prestfrun, med hvilken han ej blott fört en liflig brefvexling och budskickning, utan ock företagit flera resor, utan hennes mans vetskap. och med henne öfvernattat på gästgifvaregårdar och krogar. Örver 30 vittnen hördes, ehuru många, särdeles prester och deras fruar, på hvarjehanda grunder unäandrogo sig att vittna. Det styrktes att O. bjudit Bleckman 600 daler, om han ville bekänna på hans hustru. Detta skandalösa mål var ännu 1733 icke afgjordt vid häradsrätten.