Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1856, sida 1

dess äska blott vore riktad mot mig, mig ensam! Detta var den första klagan, jag hört af Percys mun; endast tanken på Ellinor och hennes ovissa, måhända högst olyekliga öde, kunde hafva framkallat den. Men denna klagan var också den sista, ty. Percy var en bland de sällsynta männer, som sällan låta öfverväldiga sig af en dylik svaghet; han kunde blott tåla, och när tålamodets mått var bräddadt — handla. — Kom ihåg, sade jag så öfvertygande, så allvarligt och profetiskt jag förmådde, — kom ihåg mr Grahams ord, då han visade er sjön och den blå himlen deröfver: denna stilla sjö skall en gång afspegla den stormiga himmelens svarta moln ..men öfver ert hufvud skall er skickelses vänligaste sol utgjuta sina strålar! — Ja, ropade han, — så skall det blifva! I mitt inre rör sig en dunkel aning, att mitt eländes afton är kommen, och att min lyckas morgon snart skall gry! ... Lef väl! Mr Chappert kommer der med uret i hand; han har låtit mig promenera längre, än lagen tillåter; ännu beherrskar mig ett yttre tvång, men det har nu blifvit mig drägligt; högt skall dock en gång frihetens timma slå och då . . . då! .. God afton, mr Chappert! Jag är färdig att följa er ... Farväl, herr doktor, farväl! — Farväl, ropade jag efter honom, och vi skiljs des.