Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1856, sida 1

för er kärlek; ni har lyftat en tung sten från mitt bröst. Så hör då detta mitt förslag! Jag har länge rådgjort med mig sjelf om detsamma, och om ni kanske kommer att beskylla mig för motsägelse, ja för omanlighet, svarar jag blott, att min natur visserligen är i ett upprördt och jäsande tillstånd, men likväl icke af jern och sten. Nej, jag kan ej ur mitt hjerta slita den tanke, att mannen, som skymfat, förnedrat och nästan tillintetgjort mig, likväl är min far. Funnes det ett medel, hvarigenom han lärde inse och godtgöra sitt onaturliga handlingssätt, då kunde allt slutas i fred och tysthet, utan processer och våldsamma åtgärder. Endast min bror bör och måste jag tukta. Jag fruktar dock, att denna möjlighet är ganska osannolik . . . men försöket måste göras, och det är er, jag utsett att göra denna möjlighet ganska sannolik . .. Hans stora glänsande ögon fäste på mig en genomträngande blick. Jag nickade blott med hufvudet, log och sade: — Ja, så är det! Vi hafva på olika vägar kommit till samma mål. Men fortfar! — Ådle vän, jag vill, att ni beger er till min far och hos honom handlar efter er insigt, er öfvertygelse och edra krafter. Jag skall gifva er fullmakt att försöka allt, hvaraf ni för min person kan vänta gynnsamma och vigtiga resultater. Må Gud ledsaga er på er besvärliga, ja farliga väg ... Gud och det sköna medvetandet att hafva velat det ädlaste, hvaraf en god menniska är mäktig: att försona en far och en son, mellan hvilka dödlig tvedrägt råder. Men huru kan ni lemna S:t James, då ni tillkännagifvit, att ni ämnade vistas här en längre tid? — Låt mig sörja för det! Jag har redan tänkt på utvägar äfven i detta hänseende. Jag har