Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1856, sida 2

kärna af de tyngsta ämnena, metallerna, så att jorden nu befann sig i verldsrymden som en kometartad massa, bildad af en glödande medelpunkt af ett vidt utbredt gasbälte. Genom afkylning af kärnans omeifning, kring hvilken naturligtvis oupphörligt drogo sig nya metallhvarf, och till följd at de mångfaldigaste föreningar mellan ämnena i gasbältet, uppstod en at häll-arter sammansatt skorpa (Manteln) omkring den metalliska kärnan. Denna mantel, hufvudsakligast bestående af kiseljord med något lerjord, talkoch kalkjord, kali och natron, jern och mangan-oxid, afplattade sig, så länge den befanns uti flytande tillstånd, i enlighet med lagarne för kringvridnings-rörelsen, vid polerna för jordklotets rotations-rörelse, och från polerna uppkom ett strömmande ned mot equatorn, der ett bälte af fasta ämnen först bildade sig. Mantelns stelnande, hvilket vid equatorn mäste försiggått förr än vid polerna, torde, enligt de experimenter man gjort i frågan om häll-arternas smältbarhet, hafva kunnat sörsiggå efter vid pass 300 millioner år, emedan en värme af 1600 gr. Råaumur måste sjunka ned till 160. Först efter mantelns stelnande och vid densammas fortfarande afkylning och förtätning kunde det dunstformiga vattnet i gasbältet bli droppbart flytande och falla ned på jordmanteln, hvarigenom vatten och luft blefvo åtskiljda. — Före denna skiljsmessa måste den med vattendunst fyllda lulten hafva varit ogenomtränglig för solstrålarne och det djupaste mörker hafva herrskat på jorden. Det kokheta vattnet (uroceanen) innehöll sannolikt alla möjliga salter upplösta, och uti luften voro alla gasformiga ämnen fördelade. Genom mantelns sönderklyfning till följd af dess afkylning och sammandragning, samt genom talrika vulkaniska processer erhöll han en mängd insänkningar och upphöjningar, af hvilka de förre mottogo vattnet, de sednare ur det kokheta urhafvet reste sig som glödheta klippor. Då och då frambröt en del af den i smälthett tillstånd befintliga jordkärnan genom mantelns remnor och strön made öfver jordytan, hvarigenom nya skorplager bildade sig pä denna. Med tillhjelp af denna vulkaniska eller plutoniska eldprocess bildades sålunda utaf massformiga och skiffer-bergarter en grundval för jordskorpan, på hvilken ännu ingen lefvande varelse kunde existera, men öfver hvilken hufvusakligen genom vattnets inflytelse, nya och för organiska varelser beboeliga jordhvart bildade sig. Dessa sedimentära jordhvarf ändrade icke mer sin karakter till följd af stora jordrevolutioner, utan blott småningom, så att man mellan dem icke finner några skarpt betecknade gränser, utan tydliga öfvergångar, och dessa visa sig icke allenast i bergarterna, utan äfven i vexterna och djuren. Med jordskorpans tilltagande tjocklek tilltaga också organismerna i antal och fullkomlighet, och först på det nyaste jordhvarfvets yta uppträder menniskan såsom den nuvarande sullkomligaste organismen.