jag. Utan dröjsmål vidtogo vi de nöd törberedelserna, och snart afseglade vi, sex inalles, under mitt komando, i en liten skonert till vär destinationsortDet var vackert och lngnt väder. Väl gärvo i söder och öster små moln af misstänkt färg himlen ett hotande utseende; men detta atskräckte oss icke. Emellertid var dock vattnet så djupt, att ingen mastspets visade oss det sjunkna tygets graf. Vi mår ste således på en höft välja oss vår operationspunkt. Vår skonert flög fram till det utsedda stället, och Rimmer — en karl af beprötvadi mod, hvilken jag bland mina kamrater utkorat till min följeslagare på den farliga nedfärden — Rimmer och jag sjelf iklädde oss våra dykarerustningar. vi påsatte hjelmarne, drogo på oss kautsjudrägten, vigterna fastgjordes. och vi voro färdiga. — ,Det ser ohyggligt mörkt ut, Breton, sade Rimmer. Bah, endast en vanlig mist, svarade jag muntert: vallt väl! — Oh!? ljöd det doft under hans hjelm. Fiärdigt! ropade jag högt inom min egen, hvilket de dock icke kunde höra; jag gaf då det öfliga tecknet, svängdes ut öfver bord, och nedåt bar det, jag först och Rimmer tätt efter mig. Det dröjde icke länge förrän vi hunnit botten. Vi befunno oss på en efter utseende vidsträckt slätt, som hade en liten sänkning från norr till söder. Då vi bliekade framåt. sågo vi ett mörkt, dystert föremål resa sig upp från djupet och hvilket vår öfvade blick fann vara en hög klippa. Jag vinkade åt Rimmer att närma sig den. — Det är svårt att beskrifva huru man är till mods då man för första gången vandrar fram på hafvets botten. Ilär finnas tusentals föremål, hvilka väcka häpnad till och med hos den, som hundrade gånger förut ejort samma färd. På alla sidor owslutas vi af vattenmassan; ögat kan icke här, såsom i luftens regioner, skåda ut i det vida fjerran, ty ju längre fram, desto tätare och tätare blir skymningen, tills utsigten slutligen förlorar sig i ett töckenlikt mörker. Med undantag af det oupphörliga pustandet af den från bröstventilen sramströmmande luften jemte det af vårt framskridande genom vattnet förorsakade plaskandet. hördes icke ett ljud. Vi gingo raskt på; ty den i de ötre regionerna så tunga rustningen är här nere helt lätt och gencrar icke det ringaste den öfvade dykaren. Svärmar af fiskar omringade oss på alla sidor, fiskar af hvarje form och storlek föllo oss i ögonen hvart vi än vände dem. De framsköto snabbt vid sidan om oss; de lekte och tumlade i vattnet öfver våra hufvuden; de jagade och förföljde hvarandra i alla riktningar. IIär tumlade sig en svärm delfiner i oviga språng; der steg en nordkapare långsamt upp mot vattenytan: här sköt en oräknelig mängd af mindre fiskar förbi oss, och längre bort banade sig väldiga hafsmonster i långsam rörelse väg genom vattenmassan. Då och då kommo tre eller fyra i vår väg; de stirrade på oss och höllo sig orörliga tills vi kommo dem tätt inpå lifvet; då flydde de pilsnabbt undan. — Under det vi sålunda skredo fram på hafsbottnen, sågo vi vår skonert som en mörk sky långsamt segla fram öfver våra hufvuden, och omkring hundra alnar framför oss reste sig som ett torn den agatfärgade klippan, som redan på långt håll mött våra blickar. Vi voro likväl icke säkra på huruvida detta var det ställe der Marmion förolyckats. Men snart fingo vi sigte på en mörk, rund massa. Rimmer stötte mig i sidan och pekade ditåt. Jag nickade bifall, och vi gingo raskt framåt. kfter få minuter kommo vi klippan helt nära, hvarvid den mörka massan visade sig vara skrofvet af ett fartyg. Plötsligt stötte Rimmer åter till mig och pekade uppåt. Följande med blicken hans hand, såg jag hafsytan uppötver oss svalla och sjuda. En ögonblicklig rysning trängde mig genom merg och ben; dock den gick snart öfver. Vi voro i ett farligt läge. En storm var i antågande. — Skulle vi, så nära målet för vårt sträfvande, vända tillbaka? Vi hade det framför oss. Vi voro det helt nära. Nej, det ville jag icke. Jag gaf Rimmer tecken att fortsätta marschen, och så gick det vidare framåt. Nu reste sig klippan tätt framför oss, mörk och hotande. Dess skrofliga yta bar spår af saltvattnets inverkan, och på åtskilliga punkter var den betäckt med namnlösa sjöväxter. Vi gingo framåt, klättrade öfver ett från klippan utskjutande stenblock, och — ångaren låg framför oss. — Marmion hade sjunkit i lodrät riktning och stod inklämd mellan stenblocken i upprätj ställning, alldeles som på skeppsvarfvet. Vi skyndade raskt fram och klättrade uppför sidan ombord. I detta ögonblick gat hafvet ifrån sig ett doft stönande; det ljöd som en varning i våra öron, förkunnande den annalkande faran. Hvad som skulle ske måste ske raskt. Rimmer skyndade ned i kajutan, jag i skeppsrummet. Utför en trappa kom jag ned i timmermannens verkstad. Allt var tomt, allt fullt af vatten. IIafvet hade trängt in och dref sitt spel med menniskornas verk. Jag steg in i lastrummet. Plötsligen spratt jag till vid ett buller från däcket. Mitt öra träffades af de tunga stegen af en menniska, som tycktes rusa framåt i en dödlig ångest. Mitt hjerta klappade häftigt, ty det var nägonting fruktansvärdt att höra sådana ljud långt nere i hafvets tysta djup. — Bah, det kunde icke vara någon annan än Rinmer. — Så hastigt tyngden af min rustning det tillät, gick jag ut genom den första bästa öppning jag påträffade, och klättrade upp på däcket. Det var verkligen Rimmer. Han kom emot mig, fattade min arm, tryckte den krampaktigt och pekade på kajutan Jag ville in. Han satte foten framför och sökte hålla mig tillbaka. Han pekade på skonerten ofvan oss och bönföll med en vansinnigs åtbörder att vi måtte stiga upp. — Det är en förfärlig syn dessa stumma tecken af en ångestfull själ, med hvilka den söker göra sig förstådd. De äro fasaväckande dessa stumma vinkar, dervid intet ansigte synes, ingen röst höres. Mcn såg jag också icke hang ansigte, så såg jag dock hans ögon huru de glödde genom masken som eldkol. — Åag vill in! ropade jag och slet mig lös från honom. Han slog händerna samman, men vågade icke följa mig. — Gud i himlen, hvad kunde det vara, som hade försatt en bepröfvad och härdad dykares själ i en sådan ångest! Jag måste sjelf undersöka det. Jag gick framåt. Jag kom till kajutdörren. Jag steg in i försalen, men såg ingenting. Det påkom mig en känsla af förakt för Rimmer. Denne skuggrädde stackare, tänkte jag, vill jag aldrig mer taga med mig. Men ögonblicket derpå ötverfölls jag af en darrning. Här nere i djupet råder endast tystnad; men hvilken högtidlig, rysningväckande tystnad! — Jag passerade den långa salen. Huru har icke aetta rum, tänkte jag, återskallat af de drunknande passagerarnes ångestrop! Endast sjömannen, som är förtrogen med dylika scener, kan förstå hvad själen känner i ett sådant ögonblick. Slutligen hann jag fram till aktersalonen och steg in. — O Gud i himlen! — Hade jag icke hållit mig fast vid handtaget till dörrlåset med den krampaktiga styrka, som blott en dödlig förskräckelse kan skänka, så skulle jag hatva dignat till golivet. Jag stod som sastnaglad på stället. Framför mig syntes en massa af menniskor, män och qvinnor, med stela, stirrande ögon, hvar och en i den ställning han innehade då han slutade sin dödskamp i det inströmmande, qväfvande elementet. Alla hade de vid stöten, då skeppet törnade på, sprungit upp från sina platser, och alla hade de unat Öont IR nan MHMan vattnat A. 1 rr Fn — NET