öresunds-Postens Memoirer öfver den förflutna veckan. Den 25 Augusti. Hvad gör en stor man sina lediga stunder? Det är en intressant fråga och till hvars besvarande man kunde egna en hel bok. Några uppfylla pauserna mellan statsbestyren med att — fabricera lack. Andra med att fiska löjor. Andra med att blåsa flöjt eller spela viol, — falskt, men con amore. Andra med att ligga på magen på sitt förmaksgolf och leka med sina barn. Andra med att svarfva käppknappar och bilboquetkulor. Andra med att jaga, kurtisera, dra sin spader, slå dank. Kejsar Napoleon den Tredje — författar genomförda aktstycken rörande den högre etikettenv. Hans sednaste opus, hvilket för närvarande låter i Paris mycket tala om sig, är ett utförligt och grundligt utarbetadt, (med högstegen hand i minsta detalj utarbetadt,) eeremoniel rörande hvad iakttagas hör, då en ledamot af den kejserliga familjen besöker ett marinetablissement. Då kejsaren sjelf (eller kejsarinnan) täckes sätta foten på ett krigsfartyg, mannas rå öfver lag och salut gifves med sju skott (säge Ju). Samma eger rum, när det täckes det kejserliga barnet att (tagande sin amma med sig) aslägga ett dylikt besök på något af den kejserliga fiottans fartyg. För prinsarne af blodet? gifves salut med fem skott (säger: fem), 0. 8. v. Man hade hittills uti ifrågavarande fall hjelpt sig så godt man kunnat med ett gammalt reglemente, jag tror från bourbonernas tid. Det var af behofvet ytterst påkalladt, att man änatligen fick ett nytt, affattadt efter nutidens sannare salutprinciper, det nittonde seklets kraf och de i allmänhet uti mycket numera förändrade förhällanderna. Kejsaren, nogsamt inseende detta, har begagnat första otium till att fylla detta sålunda länge insedda behof. Och hur har han gjort det? Storartadt! Magnifikt! Snillrikt! Detta är denne store mans sätt att sysselsätta sig på i lediga stunder. Det kastar ett ljus öfver hela hans inre lif. Ännu något annat, som låter oss blicka in i det innersta af de kejserliga vanorna och den mera husliga napoleonismen! En historisk anekdot af stort värde. Jag har nämnt den kejserliga prinsen. Det är sjelf en kejsare in petto och han bar utan tvifvel rätt till all dertill svarande undersåtlig vördnad, men det kan icke bestridas att för ögonblicket har han dock en amma. En kejsare borde kunna amma sig sjelf; dock, det är icke så, det är en ofullständighet i den monarkiska institutionen. Nåväl, den lilla prinsen har en amma, hvilken är ytterst barnkär och öm, men plumpt okunnig i hvad den högre etiketten? bjuder. För en vecka sedan hände sig sålunda, att hon under en promenad i Tuilerieträdgården tillät sig tillfälligtvis att behandla Hans Kejserliga Höghet ungefär som ett annat, vanligt, okejserligt menniskobarn, hon smekte den lille, pussade honom, så hela verlden såg det, och kallade honom (11) sin lilla kanin (ett i det franska ammspråket vanligt smekord). Detta dröjde ej att komma för fru guvernörskans öron, och snart vidare. Hela palatset i uppor! Kejsaren sjelf, kejsaren för ett stort folk in i Darnkammaren och ståndrätt på stället! — Ivad är det jag hör? — Ni kallar Prinsen för canin ? Den arma amman på knä, med armarna i vädret och förskräckelsen målad i sina anletsdrag. — Denna:gång skall nåd gå för rätt, ni skall cke bli olycklig! Men hör ni det, ni låter bli att alla en Furste för kanin, en ung Furste, som blir nottagen med sju kanonskott, när han besöker ett af nina (sina) krigsfartyg! — Pussa honom, eh bien! nen vördnadsfullt — på handen eller på andra stälen! — Men icke någon kanin! Jag vill ej veta f det. Se der Kejsaren-Amiralen! — Se der Kejsarenadern!