Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1856, sida 1

kande kullen, säsom om den just blifvit ställd der för det heliga ändamål, till hvilket våra hjertan kallade oss, ty detta var det ställe, m:r Graham utsett, för att der åt mig lagligt och oåterkalleligt öfverlemna den heligaste och okränkbaraste rättighet att vara beskyddare öfver hans hjelplösa dotters oskuld. Vi inträdde i gudshuset med sinnesförfattningen hos menniskor, som, flyktande för sina likar, förtroendefullt öfverlemna sig åt sin Skapare och, försakande den jordiska lyckan, sträfva efter den eviga saligheten. Tillochmed jag, som af oss tre hade lidit mest, kände den ljutvaste frid, den mildaste hugSvalelse gjuta sig i mitt bröst och glömde den bittra smärta, som kort förut tärt på min tillvaros lifsrötter. I denna lugna, ljufva själsstämning höjde jag mina tankar till Gud och beredde mig att inför Honom uttala det högtidliga löftet att städse älska och beskydda det dyra väsende, som nu med så vemodiga och dock så strälande blickar betraktade mig och lofvade mig evig trohet och kärlek. Med få och enkla, men de närvarande förhållandena motsvarande ord förrättade pastorn den heliga handlingen. Endast Bob och Phillipps voro våra vittnen. Välsignelsen var uttalad. Ullinor och jag hade i hennes faders hand nedlagt det oryggliga löftet om evig kärlek. Vi omfamnade hvarandra utan tårar, utan ord, men detta famntag tolkade dock det, som föregick i våra själar, och förenade oss för evigt till ett andeväsen. Vi begäfvo oss nu åter nedför kullen, vid hvars fot vagnen väntade oss. Vi uppstego genast, postiljonen dref på sina hästar och jag skiljdes från Phillipps, sedan jag gifvit honom order att