Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1856, sida 1

— —— ——————766 Det sista är Peret, f. d. maire i Beziers, den mest ådelsinnade man, som medan han var rik hade ett hjerta, som klappade varmt för sina medmenniskors lidanden och var beredd att hvarken spara lif eller egendom för mensklighetens sak. Efter att, utan ransakning och dom, blifvit deporterad till Cayenne för det han satt sig emot statskuppen af den 2 Dec. 1851, försökte han med 6 af sina medfångar att fly från denna lefvande graf. De gingo nattetid till sjös i en båt. Efter 2:ne timmar drefvos de på klipporna. Peret, som blifvit insnärjd i sin kappa, omkom i vågorna. De sex andra räddade sig. Men hvilken tillvaro! I tvenne dagar lefde de af den skalfisk de kunde finna på en ödslig klippa midt i oceanen, hvars vågor hvarje ögonblick hotade att uppsluka dem. På sistone beslöt en af dem att våga sitt lif för de öfriga. Han kastade sig i sjön och nådde land efter 3:ne timmars simning. Olyckligtvis var landet franska Guiana. Han kunde endast rädda sitt lif genom att öfverlemna sig som fånge. Hans fem kamrater befriades från klippan endast för att kastas i ett annat fängelse — de utbytte graf emot graf. Ett tredje bref, undertecknadt af 38 deporterade, har nyligen kommit hr Blanc till handa, i hvilket de vädja till alla hederliga menniskors rättskänska och mensklighet emot den obillighet, orättvisa och grymhet, hvarmed franska officerare behandla dem, sina egna landsmän. Af de lumpnaste anledningar blifva de underkastade outsägliga marter, medan allmänheten, bedragen af franska regeringens högtidliga förklaringar, möjligen tror, att hvarje fängelse är öppet och att alla de deporterade njuta friheten. Exempelvis berättas, ait af fem män, som arresterats för några yttranden, som det behagat en uppsyningsman att pådikta dem, tvenne bundos vid en påle och piskades som de gröfsta brottslingar. Då de visade motsträfvighet att underkasta sig en så vanärande bestraffning, efterskickades soldater, som rusade på offren, slo80 dem barbariskt, ryckte af dem skägget och bundo dem med rep så hårt att blodet sprang ut dervid. De deporterade tvungos att arbeta d timmar om dagen i morasiga skogar, från hvilka pestartade ångor ständigt uppstiga. De sakna lämplig föda och kläder. Skodon äro för dem en okänd lyxartikel. De behandlas med ett ord, om möjligt, värre än galerslafvar. De män, som uthärda dessa förfärliga lidanden, tillhöra alla samhällsklasser — artister handtverkare, advokater, läkare, landtbrukare, tidningsredaktörer, lärde o. s. v. De hafva med våld blifvit bortförde från sitt fädernesland till en tusen mil derifrån aflägsen förvisningsort, i ett af de osundaste klimater i verlden, icke till följe af någon laga dom, utan endast såsom offer för Frankrikes nuvarande beherrskares hat och ärelystnad. Det är icke att undra öfver, om vänner och anförvandter till dessa tyranniets offer konspirera emot sakernas nuvarande ordning i Frankrike. Den i London för de öfversvämmade i Frankrike gjorda insamlingen har uppgått till nära 31,000 E. PR ETRQCTN nproglanar Zaltrnet A AJA.