Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1856, sida 1

— Ha, har då blod flutit ...2 — Nej, nej! Såsom tvenne atleter hafva de i brist på bättre vapen kämpat med blotta armarne, och jag ... blef segrare. Härefter berättade jag, i hvilken betryckt sinnesstämning jag ridit bort, huru jag, drifven af en inre ångest vändt om, och hvad som sedan tilldragit sig. — Och nu, så slöt jag min berättelse, — nu inser ni väl, Graham, huru nödvändigt det var att redan i går hafva fattat ett beslut. Ni inser, att ert hus, ert ensamma, obeskyddade hus ej erbjuder er någon säkerhet, huru icke ens ert vördnadsbjudande embete såsom själasörjare öfver min fars församling mer väcker aktning, och att er dotter ej längre kan undvara en kraftig beskyddare, som förmår att afvärja dylika anfall och vaka öfver henne, då hon ej ens är säker i de fredlysta timmarne af sin jungfruliga slummer ... Emellertid ber jag er, Graham, att under inga förhållanden låta ett enda ord om hvad som skett undfalla er i Ellinors närvaro. Hennes lugn är mig dyrbarare, än att jag ville döda det med giftet af denna onda gerning ... förstår ni mig? Låtom oss männer allena handla! Min sak blir det att vinna hennes samtycke till våra beslut, och jag vet, att hon skall lyda mig. Det är då kommet derhän! sade pastorn, blek af skräck och harm. — Det blef på detta sätt jag lönas för min samvetsgranna och trogna tjenst-i markisens hus och för min mångåriga verksamhet i mitt gudomliga kall! Hans egen son... ha, hvilken skändlig historia ... min dotter... mitt enda älskade barn... nej, nej, det är för mycket! Tillåt mig, Percy, fortfor Graham med ädel stolthet, — tillåt äfven mig handla! Jag måste bort, för att meddela den oskyldige fadren den nedrighet, denna oförtjent hyllade son begått. Kanske vet han icke, hvilken