A ade Styckegads. En Hamburger-tidning af den 21 sistl. Juli innehåller följande, som visar hvilken god kännedom man i Tyskland — der dock helt nyss en prisbelönt öfversättning af Bellmans skaldestycken utkommit — eger om den störste sångare, som Norden bar. Den kostliga historien lyder som följer: Michel Bellman. Om Michal Bellman, den svenske Anacreon, berättas följande anekdot. Michal Bellman var i sin ungdom en skyddsling hos den snillrike konung Gustaf III, som vid hvarje lägenhet gerna framdrog honom för sin storartade talang. Bellman var konungens lustigaste rådgifvare, hofpoet och lifbarberare. Bellman egde en utomordentlig talang i improviserandet af glada dryckesvisor; men en ännu större virtuositet i vinbägarens fyllande och tömmande. Och sälunde hände sig, att Sverges Anacreon ganska ofta drack sig till en kolossal hårpung och i Hans Majestäts närvaro sjönk ner under bordet. Detta förargade den älskvärde, nyktre Gustaf. Ilör, min käre Bellman, sade han en afton till sin älskling, om du en gång till dricker dig så oanständigt full, som i går afton, så får du — foi de gentilhomme — aldrig mer beträda min tröskel, och aldrig mera raka mig, så sannt jag heter Gustaf och är min moders son. Bellman lofvade ångrande att bättra sig, men knappast tre timmar derefter var han lika full, som dagen förut. Konungen lemnade uppbragt aftonsällskapet och tilldelade hela sin tjenstepersonal den stränga befallningen, att från det ögonblicket ej vidare insläppa Bellman. Bellman kom och blef bortvisad. Han kom tio gånger och blef alla tio gångerna bortvisad. Så förslöto fjorton dagar. Den femtonde knackade det plötsligt på fönstret till H. Maj:ts arbetsrum. Hvem der? utropade konung Gustaf, men ingen svarade. Då sprang konungen upp, ilar till fönstret, för att se, hvem som vågat sig att störa honom midt i fortsättandet af hans sorgspel Ebba Brahe. IIanstöter upp fönstret och ser en mot gesimsen ställd stege, och på stegen en karl med ett rakdonsfodral i handen. Det är ingen annan än Bellman. Karnalie, hvad vill du? frågade Gustaf. yEders Majestät allerunderdänigst intvåla och raka. — IIvad, din fyllbult, du vågar detta i trots af mitt uttryckliga förbud ? Hålt! Ers Majestät har förbjudit mig att ej mera beträda eder tröskel, men om fönsteröppningen var ingenting föreskrifvet, och derföre stiger jag i dag, som en tiuf om natten, in genom fönstret, för att efter långa veckors förlopp åter få se min hulde konungs och beskyddares vänliga ansigte. Konungen höll sig för skratt i sidorna. Jag vill förlåta dig, sade han, Åför aldrasista gången för ditt tokroliga infall, om du, som du nu står på stegen, har så mycket kurage och jemnvigt, att du rakar mig inför slottsvaktens och alla förbigående gapares ögon. Ers Majestät, jag är färdig, svarade Bellman. Et moi aussi! (Och äfven jag) svarade konungen och tog raskt af sig halsduken. Bellman klämde sig fast vid de öfversta pinnarne på den ytterst bräckliga stegen, öppnar rakdonsfodralet, binder en snöhvit halsduk om den kungliga halsen, framtager tvålborsten och intvålar dugtigt, medan han sjunger en glad kuplett, det smorda hufvudet. Sedan detta skett, griper han ännu en gång till sitt rakdonsfodral, söker, söker noga -— och utropar slutligen med, som det syntes, en högst bestört min: vAck, min Gud, hvilken olycka! Hvad är det? frågade Gustaf. Ack, Ers Majestät, jag har glömt mina rakknifvar hemma, sade Bellman, och hoppade, lätt som en ekorre, ned för stegen. Skälmstycke! ropade Gustaf skrattande, ty en sådan monark, som sonen till Lovisa Ulrika af Brandenburg, var icke en man, som illa upptog ett gladt skämt af en trogen tjenare. Ilan aftorkade ansigtet och ropade: Hejda, min vän, tag äfven din handduk med dig, och kastade den på den lustige Figaros hufvud, hvilken upptog den och hastigt sprang bort. Ännu samma dag inbjöd konung Gustaf sin lustige rådgifvare till ett muntert aftonsällskap, och då Bellman borttog servetten från tallriken, fann han der en rulle med 100 dukater jemte påskrift: Honorarium åt den qvicke Stockholms-barberaren.