Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1856, sida 1

Stum och orörlig qvarstod jag på stridsplatsen och såg efter den bortgående. Men mitt hjerta och mina lemmar darrade, såsom om jag föröfvat ett mord, och en kall rysning genomilade mina ådror, såsom kände jag annalkandet af ett förfärligt, oundvikligt öde. Huru länge jag stod så, vet jag icke. Jag återkom blott långsamt till besinning. Men det var ej den kroppsansträngning, jag nyss måst underkasta mig, som så utmattat mig; nej, det var aningen, instinkten af en kommande oundviklig fara, hvilken fattade mig och tillhviskade mig, att en strid börjat, som ej skall sluta, förrän en af oss begge dukat under. Småningom återkom förmågan af lugn öfverläggning; min själ arbetade kraftigt mot de utifrån påträngande farorna. Hvad skulle jag göra? tervända hem? ... Nej, faran för Ellinor kunde ej vara förbi och min hjelp ännu en gång blifva nödvändig. Hon har ingenting hört af striden, tänkte jag för mig sjelf, och denna tanke gaf mig en viss tröst; hon skall ej heller erfara, att en broder till hennes egen trolofvade stämplade mot hennes ära. Uennes sinnesfrid skäll ej störas genom en sådan skändlighet, hennes barnsliga förtroende till menskligheten ej på detta sätt trampas under fötterna. Jag gick tillbaka till trädet, der min häst stod, befriade honom från sadel och tyglar, så att han kunde lägga sig, och intog åter med Othello min plats under träden, blickande upp till det stilla fönstret, bakom hvilket måhända de ljufvaste drömbilder kringsväfvade det ädlaste af hjertan, sjungande om kärlek och fröjd, medan tätt under samma fönster broder kämpade med broder om lifvet och om lifvets pris ... kärleken. (Forts.)