Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1856, sida 1

vid bröstet och trängde honom baklänges mot ett träd. Min afsigt var att så mycket som möjligt aflägsna honom från grannskapet af huset. Han släppte sitt tag, och denna min afsigt vanns. Men denna första framgång gjorde min motståndare ännu ursinnigare; måhända ökades hans raseri deraf, att han visste sig vara obeväpnad. Annu en gång kastade han sig öfver mig och försökte att med en vanlig pojkfint fälla mig omkull. Då förlorade jag tålamodet; jag kände, att det berodde af mig sjelf att sluta den onaturliga striden. Den blef också häftig, men kort och afgörande. Min bror var lång och starkt byggd. Raseri och förtviflan fördubblade hans krafter, men hvad förmådde hans styrka mot min jernarm och mitt breda gigantiska bröst, mot mig, som var så öfvad i alla gymnastiska konster och med fullkomligt lugn utförde såväl försvar som anfall. Efter några fruktlösa ansträngningar att afskaka honom från mig, fattade jag honom om lifvet, lyfte honom upp och slungade honom som en huggorm till marken, så att snåret, i hvilket han föll, krasade och slog tillsammans öfver honom. Othello ville efter honom. Jag ropade ännu en gång hunden tillbaka. Jag stod der nu med flämtande bröst oeh visste ej, hvad jag borde göra. Några minuter förflöto. Då reste sig den fallne upp, slungade mot mig en sten, som susade tätt förbi mitt öra, och hväste mellan sina gnisslande tänder: — Denna gång är styrkan och segern på din sida, men fröjda dig ej öfver din triumf, du rebelliske träl! ... Hon skall ej bli din. Sedan han utstött en förbannelse öfver mig, ilade han bort och försvann bland trädens mörka skuggor.