Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1856, sida 1

— Ha, utbrast han ursinnigt, men med undertryckt, hväsande stämma, — skurk, är det du! Först i detta ögonblick igenkände han mig, ty vi stodo så, att mänans bleka ljus väl föll på hans ansigte, men ej på mitt. mellertid ätervann han sin sattning och sade lugnare: — Kalla hunden tillbaka! Du vill väl ej låta den vilde besten sönderslita din broder? — Jag ville, att du ej vore min broder, svarade jag; — då skulle icke min hund, utan jag sjelf, sönderslita dig. Kom tillbaka, Othello! Du är för god för den mannen. Hunden lydde och ställde sig bakom mig, men färdig att vid första bästa ögonblick åter störta lös på honom. Men knappt kände sig Mortimer befriad från det starka djurets tyngd, förrän han återfick sitt mod och med detta äfven sin vrede. — Är dn också här, för att skaffa dig ett arf? sade han med kufvadt raseri och närmade sig mig några steg. — Tig, ropade jag, — och förpesta icke friden kring denna boning med dina förgiftade ord, såsom du stört den med dina nedriga gerningar ... Du vågar mycket, ty du är här på mitt område. Ellinor är min brud och i morgon måhända min hustru. — Ha, ha, ha! Din hustru? Fördömde skurk! ... Blif först en man och tag dig derefter hustru! Med dessa ord rusade han på mig och grep mig plötsligt om strupen. Men det oförutsedda angreppet strandede mot min kroppsstyrka. Othello ville komma mig till hjelp, men jag stötte den uppspringande hunden tillbaka med venstra handen och gaf honom ett varningsord, som han lyckligtvis lydde; under det jag med min högra band fattade Mortimer