Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 2

för mig sjelf: du vill blott se henne ännu en gång; det är den för dig hitintills obekanta kärlekens trånad, som så beherrskar dig ... och sedan skall du åter skynda hem. Jag gal hästen fria tyglar och kände mig åter lugnare, då jag närmade mig prestgården. Framkommen dit, fann jag ej längre min älskade på den plats, der jag lemnat henne; men ett matt lampsken visade mig hennes sängkammare, beläget under fadrens studer-rum. M:r Graham sjelf sof i den motsatta delen af huset. Någon nattlig fara var nemligen icke att frukta i denna stilla och säkra del af landet. Jag blef länge stående utanför det lilla huset och betraktade det med hänryckning. Det herrskade ett så djupt, högtidligt lugn kring de ensamma murarne, öfver sjön till höger och skogen till venster, att jag, genomträngd af denna ensamhet, satt likasom sjettrad på min häst och ej nog kunde svalka mig med denna anblick och den känsla, den ingaf mig. — Nej, jag kan ej rycka mig härifrån, sade jag för mig sjelf, i det jag red några steg tillbaka in i skogen och band min häst vid en ung björk. Derefter kallade jag på Othello, som sprang och snokade i buskarne, och sade till honom: Du ensam skall denna sköna natt vara min följeslagare ... och återtog sedan min förra plats. Ack! det var första gången i mitt lif, som jag i en klar, stjernljus natt stod utanför en så innerligt älskad varelses fönster och framkallade hennes kära bild för min själ. Jag började förstå, hvilken djup poesi ligger i en sådan natt, — att en sådan njut