Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 2

Jag sprang upp i sadeln och fattade tyglarne. — Blir Othello här, eller går han med mig? frägade jag. — Tag honom med, tag honom med! Natten är mörk, och jag är så ängslig! ... Ack, om det åter vore dag! — Du har ju så ofta låtit mig rida denna väg nattetid, utan att yttra någon farhåga; och är det ej nu såsom förr? — Nej, min vän, det är ej nu såsom förr, sade den älskliga flickan och tryckte ännu en gång min hand. — Och rid nu långsamt härifrån! Jag och pappa stanna på trappan, tillis vi icke mer höra Bravours hofslag; först då är du utanför mina yttre sinnens område. God natt... god natt... god natt! : — God natt! ropade äfven jag och hvisslade på Othello, som muntert sprang upp och skyndade framåt vägen. Så stark och modig jag visat mig vid afskedet, kände jag dock samma pinande, obestämda farhåga sow Ellinor. Nu, då jag var ensam, måste jag tillstå det för mig sjelf. Emellertid lugnade jag mig, ty jag tänkte: detta var den första skiljsmessa, du måste uthärda; du har inträdt i ett nytt stadium af lifvet, som har sina egna pligter ... Du skall ännu oftare känna samma oro för ditt andra älskade jag. Men nej! denna betraktelse var ej tillräcklig att återgifva mig mitt vanliga sinneslugn och sorglöshet. Mörka bilder sväfvade såsom skuggor från en obekant verld förbi min själs öga, och fingo slutligen en sådan magt öfver mig, att jag knappt ridit en fjerdedels mil, förrän jag vände min häst och sade