Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 1

Den vansinnige srån S:t James. (ofversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Hvad har du att säga honom, min far, som ej jag får höra? inföll Ellinor. — Hans lycka eller olycka är till hälften min, och jag fordrar min andel, äfven om ämnet vore icke blott allvarligt, utan sorgligt. — Hon har rätt, sade jag. — Sålänge jag är här, vill jag icke lemna henne ett ögonblick, ty lyckan är så kort, och tiden ilar alltför snabbt undan för de lyckliga. Hvad ni derför har att säga, så säg det i hennes närvaro! — Jag har ingenting deremot, svarade pastorn, — då både ni och Ellinor så viljen. Saken rör också henne likaväl som er. Nåväl, jag vill då säga er ... Men låtom oss gå in! Hvem vet, huru många öron skogen har, tillade han saktare. Vi gingo in och satte oss i den ensamma, vänliga tornkammaren. — Har ni betänkt, Percy, hvilka följder de i dag här timade händelserna kunna framkalla från den närbelägna herregården? frågade pastorn. — Ja, svarade jag; — men eftersom jag är vid myndig ålder och min egen herre och ej i egenskap utaf markis af Seymour och Codrington begärt Ellinors hand, tycker jag, att mina anförvandters mening i denna punkt kan vara mig likgiltig. Och då det säkerligen varar en dag, innan vår lycka i hela —