Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1856, sida 1

sådane menniskor finnas icke. Jag har ju blott drömt! — Ellinor, ropade jag, hänförd af denna fantasibild, som hon, utan att vilja eller veta det, till en del skildrat så nära verkligheten; — om nu ur skogen framträdde en man, visserligen icke så fullkomlig som den, ni drömt, men som likväl i sitt hjerta bär en hel verld, vv: avuna verld vore full af kärlek, och hela denna stora gränslösa kärlek vore för er, hvad skulle ni då göra? — 0, honom skulle jag älska! — Ellinor... Men om jag vore denne man? — Percy! För Guds skull! ropade hon i största bestörtning, och hennes blick, riktad på mig, var full af ångest, men äfven så full af kärlek. — IIvart leder ni min själ! Men Percy hade hört nog ... Percy höll henne i sina starka armar... Percy kände för första gången i sitt lif en qvinlig barm vid sitt klappande bröst ... Percy hade förgätit himmel och jord, fröjd och smärta, det förflutna och framtiden, ty Percy kände sig för första gången i sitt lif älskad och älskad af henne, som han älskade ... och älskad utan like, säsom han älskade, outsägligt, gränslöst. En minut förflöt och åter en. Då först vågade vi betrakta hvarandra... Ack! hvad sågo vi? Tårar i våra ögon, fastän salighet var i våra hjertan. Vi vaknade likasom ur en djup dröm, riktade våra blickar omkring oss och bemirkte, hvad vi icke förut sett, att vi aflägsnat oss längre, än vi trott, från vår stilla boning och kommit i grannskapet af min fars slott, samt att man derifrån kunnat se oss, ja verkligen sett oss, ty i bakporten till den samla, gråa, ett tillhåll för dämoner liknande, byggningen stod cn orörlig gestalt, hvars drag förekomme oss såsom ett dystert åskmoln ... och dessa