Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 2

Den 27 Augusti. Den tanke, hvilken, såvidt vi känna, först med något allvar framställdes i denna tidning, nemligen den politiska viyten af et starkt skandinavien, har så småningom framträngt äfven till andra länders tidningar, hvilka ändteligen börjat få ögonen öppna för de nordiska staternas betydelse, såväl ur politisk som kulturhistorisk synpunkt. Det tillhör dock utan tvifvel i första rummet de skandinaviska staterna sjelfva, att utveckla detta ämne, icke blott inom oss sjelfva, utan lika mycket och framför allt inför det öfriga Europa. Ett bemödande i denna rigtning är ett bref från Stockholm till Times, hvari på ett mycket förtjenstfullt sätt utvecklas nyttan och nödvändigheten af ett statsförbund mellan de nordiska rikena, på samma gång vestmakternas stora misstag, att genom Londoner-traktaten bereda ryska czaren en eventuel rätt till danska thronen, allvarligt framhålles. Artikelförfattaren berörer först de nära slägtskapsband, som förena de skandinaviska folken, öfverensstämmelsen i religion, språk, seder och intressen, samt de vittnesbörd, som den senaste tiden företett derom, att de trenne folkens medvetande härom blifvit allt starkare och lifligare. Detta har icke undgått Rysslands förutseende politik, och denna makt har tagit hvarjehanda mått och steg till förekommande deraf, att en stark skandinavisk makt med frisinnade tendenser skulle kunna uppstå, under det England och Frankrike icke haft någon närmare kännedom om saken och icke insett frågans stora vigt. Det var derföre, heter det vidare, som konferensen i London (i Maj 1852), efter ingifvelse af Ryska kabinettet, öfverflyttade thronföljden efter konung Fredrik, sista ätteläggen af det gamla Oldenburgska huset, på en prins af Holstein Gliicksburg, och på samma gång gaf en eventuel arfsrätt åt det Ryska kejsarhuset, som utgör ena grenen af huset Holstein-Gottorp. Det fordrades alla Rysslands hotelsemedel och hela inflytandet af en reaktionär minister i Danmark, för att förmå nationen att godkänna en åtgärd, så stridande mot dess känslor och intressen, och hvilket godkännande omsider endast gick igenom på riksdagen med en obetydlig majoritet. Times korrespondent visar, att det skandinaviska sträfvandet alls icke har någon ten