Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1856, sida 2

HZHHHAA. — Litteratur. Europeiskt Slaflif, af F. II. Hackländer. Öfversättning från Tyskan af P—n. 4 Band i 8:vo med 30 Original-illustrationer. Göteborg. A. Kösters förlag. Med det i dessa dagar utkomna dubbelhäftet 26 27 har ifrågavarande arbete afslutats. Så vidt vi ha oss bekant, har utom detsamma endast ett af Hackländers arbeten utkommit i svensk öfversättning, nemligen en samling skizzer med titel: Soldatlifvet i fredstider. Med Europeiskt slaflif har det hos oss ovanliga förhållandet egt rum, att tvenne öfversättningar deraf samtidigt utgifvits, ett bevis att man ansett detsamma mäktigt af en stor spridning. Hackländer, en af Tysklands nuvarande mest omtyckte skriftställare, har i det arbete, hvarom här är fråga, och hvilket skrefs kort tid efter sedan mrs. Stowes bekanta Onkel Toms stuga utgifvits, velat visa huru man, såsom han låter en af de uppträdande personerna yttra, vällustigt frossar af fremmande, i många afseenden inbilladt och öfverdrifvet elände, under det man midt framför näsan har detsamma i ännu mycket högre grad; med andra ord: att midt ibland oss råder ettslaflif, i många afseenden vida hårdare och förfärligare än bland de svarte på andra sidan oceanen. — Händelsen är förlagd till en af Tysklands större residensstäder. Förf. leder oss genom alla samhällets klasser, vi följa honom från furstens gyllene salar till armodets, eländets och nödens boningar, till lastens och brottets mörka kyffen — öfverallt slafveri: här suckar en under den såkallade goda tonens och etikettens jernspira, der en annan under en hård och hjertlös husbondes gissel, här åter en under intoleransens och fördomarnes ok, der en olycklig äkta man under sin kära hälfts toffel. Man må dock ej föreställa sig att allt detta framställes i en politiserande eller docerande ton; tvertom är det just detta, som förf. omsorgsfullt undvikit. I en fortlöpande följd framgår händelsen, man följer densamma med ständigt ökadt intresse från kapitel till kapitel och, såsom det heter, reflexionerna göra sig sjelfva. Att i ett arbete af det omfång och med den plan, som det ifrågavarande, en stor mängd handlande personer måste uppträda, är naturligt. Dock är detta härvidlag en ren vinst, enär karakterskildringen just är en af Hackländers starkaste sidor; ce olika personligheter, med hvilka vi här göra bekantskap, skildras med en liflighet och natursanning så stor, att vi tycka oss se dem lifslefvande framför oss. Isynnorhet är detta fallet med åtskilliga af hufvudpersonerna i arbetet. I den unga dansösen Clara Siaiger har förf. framställt en älsklig bild af en ren, oförderfvad själ, som endast och allenast genom sin oskulds egen inneboende kraft hållit sig fläckfri och obesmittad midt ibland allt det sedeförderf, all den moraliska ruttenhet, som omger henne. Skildringen af denna unga flicka är en af de täckaste man gerna kan få se. — Den egentligaste hufvudpersonen, baron Brand, erinrar mycket om Rodolphe i Sues PariserMysterier, äfvensom på sina ställen om Dumas Monte-Christo. Okänd och förklädd vandrar han liksom desse omkring för att straffa och belöna, efter omständigheterna befordra eller korsa uppgjorda planer, med ett ord för att leka öde. Den mystiske mannens uppträdande följes med spändt intresse och man glömmer för det lifliga i teckningen de öfverdrifter, som onekligen här och der vidlåda densamma. De händelser, som påskynda baronens fall, utveckla sig efterhand, och han drifves par la force des choses till branten af en afgrund, i hvilken han måste nedstörta. Skildringen af hans tragiska slut är af en djupt gripande effekt. — De öfriga båda manliga hufvudpersonerna i arbetet, målaren Arthur Erichsen och den unge grefve Fohrbach, äro tecknade på ett sätt, som förråder mycken menniskokännedom samt en fin och skarp blick. Kring dessa mera framstående personligheter rör sig en mängd bifigurer, såsom t. ex. den narraktige och inbilske hofmannen hr von Dankwart, den sprättaktige skurken Sträuber — en äkta Dickensk typ —, den tragikomiske polispresidenten, bokhandlaren Blaffer och hans originelle medhjelpare hr Beil m. fl., alla framställda med en humor, som ådagalägger förf:s öfverlägsna talang äfven i denna genre. De båda hyggliga fruarne Wundel och Becker representera den del af mensklighetens afskum, som i ordets rysligaste bemär