Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1856, sida 2

besökt blott af omkring 10 personer, uttalades helt kort den enhälliga mening, det man, för sin del, ej ville lägga något hinder i vägen för framgång åt hr Weerns afsägelse, ehuru en af de närvarande icke kunde undgå att anmärka det förbiseende af alla gällande former, hvarmed hela afsägelsefrågan blifvit behandlad. Magistratens ordförande förklarade, det protokollet för sammanträdet skulle af magistraten, jemte dess eget utlåtande, till kon. bef.hafvande ingifvas. Det skall bli ganska eget att erfara huru detta utlåtande utfaller, och ännu märkligare att erfara, hvilket beslut kon. bef:hde på grund deraf anser sig kunna fatta. — Den lilla ångslupen Delfinen, — för oss Göteborgare bekant sedan förra sommaren under namnet Oberon eller kanske ännu mer under namnet Kikhostan, — som från Göteborg sändts till Norge för att om möjligt få den såld till ett bolag derstädes, hvilket dock ej lyckats, — har mnu, enligt Christianiatidningar, inköpts af en person från Petersburg för det höga priset af 6000 rubel silfver (circa 17,000 rdr rgs). Köparen har nemligen åtagit sig att sätta i gång en ångbåtsfart på Newa, bestående af 20 ångbåtar, och då han ej kan få hela detta antal färdigbygdt inom den tid då farten skall börja, har han nödgats köpa begagnade fartyg. Delfinen har afgått hit till Göteborg, för att gå kanalvägen till Östersjön. — Under det starka åskvädret sistl. Fredag slog åskan ned och antände ladugården å hemmanet Trulsagården, tillhörigt åboen Andreas Magnusson i Ormevalla socken. Både manoch uthus, som alla voro i bästa skick och de sistnämnda under innevarande sommar nybygda, blefvo lågornos rof, äfven all lösegendomen. Elden spriddes så hastigt, att jemväl 2:ne oxar blefvo innebrände. Samma dag slog åskan ned i ett torp i Romelanda socken, dödade mannen och skadade illa bustrun; men ett mindre barn, som låg i sängen, förblef oskadadt. — I ett bref; från Trondhjem, dat. den 7 dennes och infördt i norska Aftenbladet, läses följande anekdot: Man berättar här en liten putslustig historia, som passerade under vicekonungens resa norråt. På ett af de mest backiga vägstyckena i Söndre Trondhjems amt begagnade prinsen karriol; han körde fort och sålunda hände det, att han framkom till nästa station omkring! 10 minuter före sin svit och alldeles ensam. Då han reste i civila kläder — en brun rock och grå hatt samt för öfrigt alldeles såsom en engelsk turist, föll det ingen in, att det kunde vara vicekonungen, som kom till stationen. Socknens prest, som infunnit sig på platsen för att presentera sig och sockenstyrelsen samt för att hålla ett tal för vicekonungen, och som nu väntat en timmas tid på H. K. H., vände sig till den förmodade engelske turisten och frågade, om vicekonungen snart vore att vänta, hvarpå denne, som troligen ej riktigt förstått frågan, svarade att hans svit skulle komma straxt efter. Då H. K. H. nu ville bege sig in i huset, men presten ej fann sig tillfredsställd med det erhållna beskedet och gerna ville ha litet noggrannare underrättelser om vicekonungens ankomst, sökte han återknyta samtalet, i det han sade: det förekommer, mig som om jag sett er förut; men då prinsen, förnekande bekantskapen, sade sig tvifla härpå, utbad sig pastorn rent ut att få veta hans namn. Då prinsen nu tillkännagaf att han sjelf var vicekonungen, utbrast pastorn med ett ironiskt småleende: Nej se bara på! ni är således vicekonungen! hvarpå prinsen upprepade sin utsago oeh försäkrade herr pastorn, att han kunde tro honom på hans ord. Den i klämman råkade presten tillkännagaf nu ändamålet med sin närvaro, men yttrade, att det måhända skulle vara riktigast och bäst passande att han uppskjöte med att hålla sitt tal tilldess sviten anländt; men prinsen, som troligtvis var fullkomligt mätt på tal under sin resa, bad herr pastorn gå på genast, hvilken uppmaning också ordentligt efterkoms, hvadan sviten tyvärr gick miste om talet. — Det var, tillägger brefskrifvaren, ändå lyckligt för pastorn, att det verkligen var vicekonungen, för hvilken han kom att deklamera sitt tal, och ej — hvilket, vid prestens obekantskap med personen, lika gerna kunde händt — en gyckelmakare. . Ur Stockholmstidningarne med dagens post meddela vi följande: Koleran i Stockholm tyckes numera hafva antagit en mera bestämd karakter, såsom man