Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1856, sida 2

sig till skadskyrkan, en ålderdomlig byggnad i göth isk stil, betraktar den märkvärdiga altartaflan af Lukas Kranach, beundrar Luthers och Melanchtons porträtter af densamme och stannar framför kurfursten Friedrichs, hertiginnan Amalias och Herders grafvårdar. Utanför kyrkan är uppstäld den sistnämndes bildstod af Schaller. Vördnadsbjudande står der den store humanisten, den fromme theologen, den djupsinnige historikern, den genialiske skalden. Bildens fotställning prydes med mannens sköna valspråk: Licht, Liebe, Leben. — Det furstliga slottet, till sitt yttre ej obetydligt, förtjenar att för sina konstskatter tagas i beskådande. Särskilt hänvisa vi till de fyra såkallade Dichterzimmern, rum, prydda med Göthes, Schillers, Wielands och Herders byster. Väggarne i dessa salar äro smyckade med målningar alfresco, föreställande de i dessa författares arbeten förekommande personer. Konstnärer sådane som Neher, Preller och Jäger hafva här bidragit till förevigande af de bilder, som de stora skalderna utur sin fantasi eller historiens dunkla gömslor framkallat. — Derifrån begifver man sig till den sköna slottsparken vid Ilm som innehåller de täckaste engelska anläggningar, med flera genom Göthe bekanta punkter, hvaribland hans anspråkslösa sommarhus, på en af hvars fönsterposter han skref den herrliga dikten: ber allen Wipfeln ist Ruh. Intressantast är dock Göthes marmorstaty utförd af Steinhäuser. Skalden är der framstäld i kolossal figur, i sittande ställning, endast draperad med en lätt antik toga. Bredvid honom står sångens gudinna, rörande vid strängarne af den lyra, han håller i handen. Snillets gudaglans hvilar öfver det sköna hufvudet. Formernas ädelhet och harmoni hänrycker och förtjuser. — Gör man sedan en liten tur ut till det ? timmas väg aflägsna sköna sommarslottet Belvedere, beundrar dess sköna italienska stil, friska parker och täcka växthus, så har man väl användt sin dag och skattar sig lycklig att hafva besökt Weimar. Från Weimar gjorde vi på tvenne dagar en utfart uti Thiiringer Wald, för att efter den föregående resans besvärligheter andas frisk luft uti dess alpnatur och vederqvicka oss vid påminnelsen om de fosterländska granskogarne. Vägen förde oss genom de sköna dalarne Ilmthal och Lithal till den lilla staden Rudolstadt, residens för fursten af samma namn. Detta furstendöme är ett af de smånaiva, hvilkas utsträckning Andersen uti sin e2n Digters Bazar sålunda beskrifver: jag passerade en gränssten och nös, tog mig så en pris ur min dosa, torkade mig om näsan och nös åter, i det jag passerade en ny gränssten. Jag frågade om förhållandet med de båda gränsmärkena, och fick till svar: vi genomreste hela furstendömet N. N. emellan det ni nös första och andra gången. Flera af dessa småfurstar hafva ej större territorium än mången svensk godsegare och herrska blott öfver några tusen undersåtare. Deras armå står i förhållande till det öfriga. Jag tror knappast, att furstens af Rudolstadt hela militära styrka öfverstiger ett par hundra man. På hans lustslott träffade vi en gammal underofficer, som vid tillfrågan, om fursten här har någon garnison, svarade: ja wohl, zvei Mann, ich bin selbst der dritte. Detta allt är nu en smula roligt, det kan ej hjelpas; också bär den beskedlige fursten det osuveräna namnet: Giinther. Dessa småsuveräner, flera åtminstone, hafva sina egna banker och slå mynt. Detta mynt har dock ofta så liten kredit, att det ej mottages af närmaste grannen. Jag hade otur nog att vid en växel få en femgulden-sedel, utfärdad af fursten af IIessen-IIomburg, hvilken invisning jag i närmaste gränsstad ej kunde omsätta utan mot 12 å 15 p.c:s rabatt. Jag sade dem, att man i das grosse einige Vaterland väl så pass borde respektera sina furstars kredit, att denne gälde åtminstone lika mycket som en enskild mans hemma hos oss. — (Forts.) I I I I