Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1856, sida 2

staden i Thuringen. Denna stad har ringa märkvärdighet att erbjuda, hvilket bäst kunde finnas deraf, att alla menniskor med en mun angåfvo såsom platsens högsta under den stora klockan uti katolska domen. Utan tvifvel är denna en bjesse i sitt slag, af ofantliga dimensioner och dito vigt, och sättes i rörelse medelst mekaniska apparater. Men för den som sett le bourdon uti Notre-Dame i Paris, försvinner ock denna märkvärdighet. — Vårt besök afsåg hvad lutherskt märkvärdigt, som här finnes. Detta inskränker sig till den klostercell, der Luther såsom munk bodde åren 1505—1508. Det fordna Augustinerklostret är sedan långa tider tillbaka förvandladt till barnhus. Der fordna fromma munkar tillbringade sina ensliga timmar, svärma nu glada barn, och höras nu någon gång karbasens slag, är det en okynnig pojke, som afstutas; det är ej gisseln, som faller på botgörarens skälfvande lemmar. Vi insläpptes i Luthers cell Den har af den enfaldiga välviljan förändrats. från sitt ursprungliga utseende. Väggar och tak äro omsorgsfullt renoverade; de förra utstyrda med historiska framställningar utur den märkvärdiga mannens lif. Här finnes ingenting, hvarvid intresset egentligen fäster sig: allt är omklädt uti en ny, oegentlig prydnad. Det är, som om jag satte en modern löjtnantsuniform på bilden af en gammal riddare. Man visade oss ett bibelexemplar, som skulle hafva tillhört Luther, hvilket dock bar pregeln af en sednare dato. Vi inskrefvo våra namn i ställets album, dervid begagnande ett skrifdon, som sades hafva tillhört Luther. Något litet prejade på småsaker, som der voro till salu utställda, lemnade vi stället, helt missbelåtna med det slag af vandalism, som tror sig med hyfveln eller målareborsten böra upphjelpa de möjliga brister, som tidens tand tillfogat en just genom sin ålder märkvärdig qvarlefva från försvunna århundraden. — Aftonen tillbringade vi uti de goda Erfurterboarnes Tivoli, en mycket anspråkslös anläggning, Vogelgarten benämd. Der fanns såsom den enda förströelsen en sommartheater, hvarest man såg ett par, ej illa utförda Possenspiele. Det godmodiga folket drack sitt bier, amuserade sig vid komediens tokroligheter och syntes i hög grad belåtna. Qvinnorna voro, såsom Tyskorna i allmänhet, ifrigt sysselsatta med sin stickstrumpa, till och med under de sublimaste knalleffekterna af den dramatiska konsten. Der var poesi och prosa under samma tak; den vildaste pathos och verkligt bondlugn kommo der väl öfverens. Vår väg förde oss sedermera till Weimar, hufvudoch residensstad för storhertigen af Sachsen-Weimar, skönt belägen på stranden af den lilla täcka floden Ilm. Denna stad, obetydlig i öfrigt och anspråkslös till sitt yttre, har dock uti konstoch litteraturhistorien en märkvärdighet, som sätter densammma framför många af det stora utlandets mest frejdade städer. Vi känna, att under den vitterhetsälskande storhertigen Carl Augusts och hans snillrika gemål Amalias tid män, sådane som Göthe, Schiller. Wieland, Herder, Hummel m. fl. öfver detta lilla samhälle kastade en glans, hvars återsken förnams öfver hela den bildade verlden. Göthe lefde här och verkade mer än ett halft århundrade; Schiller slog här de sista slagen på sin lyra. Båda hvila vid sidan af den furstliga vännen under de höga almarna på stadens begrafningsplats. Ingen resande underlåter väl att göra ett besök vid deras graf, djupt och tacksamt rörd vid minnet af hvad de i det sannas och skönas tjenst verkat på jorden, vid erinringen af de många njutningsrika stunder, som läsningen af deras verk i så rikt mått förskaffat. Man besöker i förbigående Schillers boningshus och stannar ett ögonblick i det rum, der den utmärkte mannen lefde och dog. Allt påminner här om honom; hans dödssäng, hans klaver, arbetsbord, taflor, mattor Åc. finnas ännu qvar och visas med pietet. Allt är tarfligt och enkelt, vittnande om hvilka ringa anspråk på elegans och dyrbarheter en stor man kunde hafva för ett halft århundrade sedan. IIela huset är öfverfyldt med Schillersminnen. ee op oo fe oo KR ee