Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1856, sida 1

betraktade mig, erinrade jag mig äter hvad som tilldragit sig hos min far, och hvarför jag hade uppsökt pastorn. Mr Graham betraktade mig, såsom jag nämnt, med uppmärksamhet, såsom om han velat läsa i mitt ansigte hvad jag hade att meddela honom. — Mr Graham, började jag, — jag hoppas, att jag i miss Ellinors närvaro kan tala om mitt besök hos min far? — OM ni så vill, mylord, svarade han; — jag för min del vill det gerna, ty Ellinor är ju redan bekant med alla edra angelägenheter. — Nåväl, min vän, nämn mig en boning här i grannskapet, dit jag genast kan inflytta, och som är belägen ufanför markisens at Seymour egor, men ej längre bort, än att jag inom några timmar kan uppnå dem. — Är det då omöjligt för er att vistas i Hans Herrlighets slott? frågade pastorn bekymrad. — Det är omöjligt, mr Graham, svarade jag och berättade i korthet hvad som förefallit. Fader och dotter stodo förstummade, då jag hade slutat min berättelse, men efter ett ögonblicks förlopp fattade den förre min hand och sade i en ton af allvar, värdighet och manlig beslutsamhet: — Det fröjdar mig, mylord, att ni i er sorgliga belägenhet vändt er till mig, såsom den ene mannen vänder sig till den andre, och jag hoppas, att om jag ej kan hjelpa, skall dock mitt sskslade lända er till någon tröst. — Och hvad ämnar ni nu göra? frågade Ellinor med osäker röst, i det hon sorgset betraktade mig, och en tår glänste i hennes stora ögon.