pärande tills de i höst sammanträdande ständerna kunna hitta på något sätt att använda dem. Det var icke så dumt, det heller. Aftonbladet och Svenska Tidningen prisa med en mun den vakna omtanka, som föranledt ifrågavarande regeringsåtgärd, och snart skall hela landet gifva genljud af lofsångerna öfver vår nyc finansminister. — Ja, skall herr Gripenstedt med älskvärd blygsamhet säga, det var en god, en förträfflig ide: Gud vet hvar jag fick den ifrån. Vi veta det, vi. Det var herr Schwan, som vid sin hemkomst häromdagen från en liten utrikes resa knappt hann att sätta foten i land förrän han blef bestormad af hundradetals personer, som ville diskontera vexlar. — Är här då så ondt om pengar, efter alla menniskor komma till mig? frågade vår börsmagnat. — Ack ja. Importen, fredsslutet, pariserportföljen, prinsens af Monaco död, kung Leopolds regeringsjubileum, den spanska statskuppen ..det ena med det andra gör att en botande penningekris står för dörren. — Och det medan vi ha millioner liggande i statskassan! utbrast vår magnat. Efter ett par ögonblicks funderande, yttrade han: — Det här går inte an; jag måste tala med kungen! . Hemkommen tog herr Schwan på sig sin svarta frack, lät spänna för sin eleganta kalesch och körde ut till Drottningholm, der han genast erhöll audiens. — Jag tror således, hörde den förmaket tjenstgörande kammarherren H. M. slutligen yttra, att denna stora summa, som annars skulle ligga i statskontoret utan något gagn samlad och oförräntad, i stället borde öfverlemnas till riksgäldskontoret, för att göras fruktbärande och på samma gång afhjelpa ögonblickets penningeförlägenhet. — Jag delar fullkomligt ers majestäts tanka, svarade herr Schwan med en bugning. — I morgon håller jag statsråd, och då skall jag meddela mig med Gripenstedt om saken. Före konselien hade de begge ministrarne, sängkammaroch finans-, en liten konferens, och efter föredragningen i statsrådet af frågan om renhållningen af kakelugnsmakaren Glasers gård i Småköping fick herr Gripenstedt aflägsna sig. Ilan väntades i en af försalarna till konungens kabinett af herr Schwan, som efter en ytterligare audiens hos II. M., jemte herr finansministern begaf sig direkte upp i statskontoret. Man kan föreställa sig hvilka ögon gubbarna der skulle göra vid framkastandet af ett så vildt förslag, som det ifrågavarande. Att vilja röra vid deras kära millioner, på hvilka de hade tänkt att få rufva till döddagar! Det var i sanning bra öfverraskande! Men sådan är ungdomen! — Se så, mina herrar, yttrade herr Schwan beslutsamt; sjung nu ut bara; hur mycket har ni för ögonblicket inne? — Hå, det är väl något öfver tre millioner hundratusen banko, svarade presidenten. — Dessutom, inföll vice presidenten, förvänta vi med visshet några icke så obetydliga tillskott under de återstående månaderna af året. — Till exempel? frågade herr Schwan. — Till exempel? upprepade herr finansministern. — Till exempel tullmedlen, svarade en statskommissaric; de torde kunna beräknas till åtminstone tre millioner banko. — Godt, sade herr Schwan. — Skönt! utropade herr finansministern. — Så är det bränvinsbrännings-afgifterna, hvilka torde komma att uppgå till omkring fyra millioner samma mynt. — Och alla de der penningarne vet ni inte hvar ni skall göra af? — Nej, minsann, svarade en kamrerare. — Om vi icke skulle kasta ut dem bland folket, yttrade en af de kungliga räntmästarne. — Det är bra, det är bra, afbröt herr Gripenstedt med mycken värdighet. — Herr statsrådet känner min tanka, yttrade herr Schwan, och aflägsnade sig med en nick åt ministern. Åt herrar president, vice president och ledamöter i Kongl. Maj:ts och Rikets höglofliga statskontor sade den stolte börsmagnaten icke så mycket som adjö. Dagen derpå stod den kungliga skrifvelsen i Posttidningen. — ÄA