bland de grandiosaste och vackraste. Man beundrar de fordna storheten och glansen, som ännu framlyser utur dessa störtade torn och murar, utur dess söndersprängda hvalfbågar och fönsterfördjupningar, utur dess kullfallna pelarrader och architektoniska prydnader. Hvad förgängligt är, skall ramla och det evigt friska, nya växa ur förgängelsen. Vid gynnsamt väder har man från dessa herrliga ruiner en utsigt, snart sagdt, utan like. Konstnärerne hafva försökt återgifva den med färgornas prakt, skalderna hafva strött deröfver diktens fagraste blommor; men hvarken de ena eller de andra hafva lyckats att fullständigt återgifva dessa bilder. Der naturen sjelf bildar och diktar, med sitt oändliga förråd af skönhet och behag, der blifva vi alla eländiga klåpare, om hvilkas verksamhet det slutligen alltid kommer att heta: hitintills och icke vidare. Då den för vår resa utstakade planen ej medgaf oss att i afvaktan af bättre väder längre uppehålla oss i Heidelberg, begåfvo vi oss i väg, nu tagande kosan åt norr, mot det kära hemmet. Upp igenom hela Baden förföljdes vi af det ruskigaste väder. För oss gick således förlorad en god del af den njutning, som resan igenom detta med all naturens skönhet så rikt begåfvade land annars skolat tillskynda oss. Vi sågo på afstånd, insvept i dimmor och moln, den förtjusande bergssträckan Odenwald. Slott och ruiner tittade sorgligt fram utur de regndigra skyarna. Fruktbara fält och frodiga vingårdar voro nedtyngda under regnets häftiga skurar. Allt såg dystert och sorgligt ut i denna naturens rikedom. — Då vi framkommo mot Frankfurt, delade sig molnen, himlen blef hög och blå, och snart sågo vi en vänlig aftonsol skina öfver den vackra och ståtliga republikanska staden. Med Frankfurt inträffar det egna förhållande, att densamma med karakteren af en betydlig handelsstad förenar mycket sinne för vetenskap och konst. Der finnas ott ypperligt bibliotek, utmärkta konstsamlingar, lärda och vittra samfund, monumenter och statyer. Apolio och Minerva regera märkbart bredvid förvärfvets gudomlighet. Så bör det vara, ty öfver allt gäller den satsen: menniskan lefver ej allenast af bröd. Det slår ej felt att ju ett samhälle, som blott arbetar i materiens tjenst, förr eller sednare sjelfdör; ty det är en lag för samhället, likaväl som för den enskilte, att om andens verksamhet upphörer, det som är af jord måste gå tillbaka till sitt förra intet. — Med tacksam känsla för en stor andes inflytande på sin och alla tiders kultur stannar man framför Göthes herrliga staty. Skalden är der framstäld i de sköna dragen af en manlig figur, med ålderdomens pregel, och snillets gloria gjuten öfver de ädla dragen. På piedestalen, som uppbär figuren, äro på ett sinnrikt sätt anbringade figurer utur hans förnämsta skapelser. Herman och Dorothea, Göts och Mignon, Tasso och Werther framträda der åter med hela den objektivitet, hvarmed de tecknats af mästarens penna. Man begifver sig sedan till Helwys museum. Här möter oss en hel olymp af gudar, med idealiska former och odödlig skönhet. Det är det gamla Grekland, som går igen, med uppenbarelsen af Phidias och Praxiteleskonst. Men ännu döljes för vår blick det som i synnerhet drog oss till detta ställe. Ett sidendraperi skymmer Danneckers verldsbekanta Ariadne för våra blickar. Detta drages tillbaka, och ohöljd står för åskådaren denna herrliga bild, förenande antikens sublima renhet med den moderna konstens högsta formfulländning. Vill man sedan se ett annat skulpturens mästerstycke, fast i olika stil och i annat manr, besöker man den utom staden belägna vackra kyrkogården, der ett ibland de skönaste grafmonumenter, som man någonsin sett, finnes till åskådning. Detär den berömda basreliefen af Thorwaldsen, föreställande unge Helwegs död, huru hans moder mottager sorgebudet och huru historiens gudinna upptecknar den rörande anledningen till den förtidigt bortgångnes sjukdom och död. På samma kyrkogård finnes, utom en mängd andrå monumenter af större eller mindre märkvärdighet, ett som påkallar särskild uppmärksamhet, neml. det öfver de i revolutionsoroligheterna 1848 fallna soldaterne. Det syntes mig plumpt och misslyckadt, hvarken motsvarande konstens fordringar, eller fosterlandets tacksamma känsla. När jag såg det, tänkte jag på de konstiga foster af grof stensnidarekonst, hvarmed vi på Göteborgs kyrkogård ofta vanhedra minnet af våra döda. — På gan ifrågavarande Frankfurter-kvrkavårdan