Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1856, sida 1

troendefull stämma, som väckte nytt hopp i mitt hjerta; min unge vän, denna blå himmel deruppe speglar sig nu i det lugna vattnet lika ren och klar, som den sjelf är — men dagar skola komma, då mörka skyar skola betäcka denna himmel, och då skall detta vatten äfven blifva mörkt. Något dylikt, ehuru i omvändt förhållande, gäller om er och ert öde, nu är det mörkt och dystert och nedtrycker er manliga själ, men solklara dagar skola komma efter denna, och då skall ert hjerta uppfyllas af glädje. Dessa i en profetisk ton uttalade ord, dem jag aldrig skall glömma, gåfvo mitt hjerta nytt mod. Jag tryckte tyst och tacksam hans hand, ty jag ville blott alltför gerna tro honom. Han fortfor: — Och hör mig nu! Men hvad ni än får höra, så tänk intet ondt om mig! IIvad jag säger er, är jag skyldig sanningen och min kallelse. — Ni gör mig nyfiken, sir! svarade jag honom. — Det tyckes, som om i sjelfva verket ett varmt intresse för mig besjälade er . . . Tala, jag skall höra er. — Ni har rätt, jag lifvas af varmt intresse för er person .. men jag vill vara uppriktig mot er, mylord; det är icke blott för er skull, jag gör er detta meddelande, utan för rättvisans och sanningens, hvilka jag intill min sista blodsdroppe skall förkunna och försvara. Hans herrlighet, er fader, känner mig äfven från denna sida; han vet om mig, hvilket parti jag skall taga, ty jag har aldrig dolt för min motständare, att jag är hans motståndare, antingen det nu gällt strider inom vetenskapens eller det menskliga lifvets område. Ja, mylord, i ert fädernesland, i er egen familj, der ni väntat kärlek och frid, finner ni ett parti. Skall jag tillägga, att detta parti är emot er?