Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1856, sida 1

troddes ingen. Många talade dock derom, och äfven jag berättade hvad jag hört, men man svarade blott, att saken ej angick mig. Jag teg, men fick snart höra ännu mer .. och då talade jag också mer derom. Men man skrattade åt mig, ehuru, såsom jag tror, med ett visst tvång, en viss förlägenhet, och följden var, att jag för framtiden blef onödig . . .. och, såsom nämndt, jag fogade mig deruti. Men slutligen blef för ungefär tre veckor sedan i min närvaro en sammankomst hållen, hvarvid den fråga förekom, om det vore rådligare att låta er stanna i Tyskland eller hemkalla er. Detta förskräckte mig. I de ord jag hörde, låg visserligen ingenting, som kunde förefalla mig misstänkt, men i den föraktliga ton, med hvilken dessa ord uttalades tyckte jag mig höra ett . . . huru skall jag uttrycka mig . . . ett åsidosättande af er person... — Ett åsidosättande af min person? Hvad menar ni dermed? — Jag vet icke sjelf, mylord. Nog af, jag anade en olycka, och från den stunden var ni föremålet för min odelade omsorg . ... — Ack, min dyre mr Graham, ni är mycket od. : — Hör mig vidare, innan ni dömmer! Nu insjuknade mylord, och på mitt råd skref man till er, att ni borde komma hem. Men man återkallade denna befallning, såsom jag tror, efter ett hemligt samtal mellan mylord och sir Mortimer. När jag förnam detta, ansåg jag min farhåga för grundad, och fruktade en i hemlighet förberedd och för er olycksbringande händelse, lyssnade jag gerna till en viss persons böner, som i ting, hvilka ej kunna ses med ögonen och ej höras med öronen, ofta förut genom känslan och aningsförmågan hade upptäckt sanningen; jag lyssnade till ett qvinligt hjertas instinkt,