Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1856, sida 2

egenmäktige harr Verldsanden, som i all hemlighet beherrskar oss såsom en tyrann, oaktadt vi lefva i ett konstitutionelt samhälle, fordrar nämligen motsvarighet uti alla företeelser; hvad konsten frambringar. hvad skalden sjunger, hvad statsmannen skapar i samhället och filosofen på papperet, hvad arkitekten bygger och skräddaren syr, allt, allt ända intill det minsta nålstygn skall och måste vara ett uttryck af tidslynnet och harmoniera med detta. (Ahörarne gäspa, men se mycket snusförnuftiga ut.) Den verld, till hvilken vi födas, är med alla sina egenheter en fait accompli, ett fideikommiss, som vi emottaga och i enlighet med hvars tillgångar och traditioner vi dels omedvetet, dels mot vår vilja måste lefva. Den filosof, som påstår detta, synes ej vara ett fyrfotadjur, som fått saken om bakfoten. Betrakten blott, J ädla Grennaboar, historien! jag förutsätter nämligen, att J kännen historien. (Ahörarne synas smickrade.) Kan man t. ex. tänka sig de gamle Hellenerna, denna estetistiska nation, som i allt älskade det klara, formsköna, idealiskt naturliga, kan man väl tänka sig deras Perikles och Alcibiades utstyrde i allongeperuk och hårpung? 00 at! De buro kiton och kimation (lifrock och mantel) och kunde det ej anno ledes: det var verlasandens verk, mitt herrskap. Eller är det möjligt att tänka sig en Cesar i Suwarow-stöflor, polkavest och paletå? Näppeligen, mina damer. Det var verldsandens, det var nödvändighetens verk, att han klädde sig i tunica och draperade sig i toga. andra sidan: kan man föreställa sig en Richard Lejonhjerta, en Ragnar Lodbrok i glacchandskar, promenadkäpp och lorgnett? Svärligen ... för mig åtminstone är det omöjligt. Eller en hofman från Ludvig XIV:s tid annorledes än i allongeperuk och rock med dykränger, eller en Gustaf III annorledes än pudrad. i silkesstrumpor och med sidenkappan nonchalant öfver axeln? Jag bara frågar. Ert upplysta svar torde blifva nej. (Ja, ja, bravo!) Jag kommer nu till vår tid... men olyckligtvis är min tid såsom talare i detta nobla sällskap nästan förfluten: af de fem minuterna återstår endast en sekund, ett andedrag. Jag vill då blott fråga: huru skall man kläda 19 århundradets män, d. v. s. män, som bygga ångfartyg och klipperskepp, konstruera jernvägar, elektriska telegrafer och kredit-mobilierer, göra papperskonstitutioner och luftballonger, dessa kemisk-galvanisk -fotografisk fysikalisk materialistisk autipoetiska revalenta-arabica-menniskor annorledes än i cylinder-fälbhattar celler chapeaux-mecaniques, höga stärkta fadermördare, svarta frackar eller bonjourer, svarta pantalonger, mer och mindre yfviga polissonger, och blankstöflor? Verldsanden har nog träffat rätt, mitt herrskap, och sålänge vi lefva i ett sådant tidehvarf, må vi ock nöja oss med sådana d ägter. Dock, den menskliga friheten och sjelfbestämmelsen är icke helt och hållet utan spelrum. II. M. Verldsanden tillåter nog en och annan liten förändring, om blott den icke förorsakar disharmoni. Jag har derför tänkt att föresli ett mode, som är så ändamälsenligt och på samma gång så fult, att jag hoppas, att det skall sprida sig öfver hela verlden, fastän det kommer från Grenna och ej från Paris (Iör!). Tänk, hvilken evinnerlig ära det skulle tillskynda Grenna, om så blefve! Mitt förslag är nämligen, att srackskörten, som hitintills dinglat baktill, der de sannerligen ej ha något att uträtta, må flyttas till framsidan, der de åtminstone kunna värma magen (för, hör!). Ensamt förmår jag intet, men om Grennas eleganter samfäldt och enhälligt förena sig med mig om detta förslag och besluta hädanefter bära sädane frackar, skola nog Vadstena, Skenninge, Iljo och sedan London. Paris och hela den öfriga verlden följa exemplet. Ädle Grennamän! de som gilla mitt förslag och ingå en sådan öfverenskommelse, uppräcke handen! (Alla herrarne uppräcka sina händer. Talaren lemnar tribunen under entusiastiska cheers.)