Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1856, sida 2

(Forts. fr. n:o 186.) Chineserna böja sig visserligen icke under vara modelagar; de äro nog oanständiga att hela dagen vandra i nattrock och tofflor, ja visa sig tillochmed i denna drägt på promenader och i aftoncirklar (blandade utrop af förvåning och indignation); men ickedestomindre måste jag för detta folk hysa den djupaste aktning, den högsta beundran (hör, hör!). Chineserna kunna, åtminstone ur skräddaresilosofiens synpunkt, mäta sig med oss Europeer, ty modet grundar sig hos dem icke blott på driften att smycka sig, utan ock på denna ädla stolthet, som inför verlden vill ådagalägga, att man är rik och förnäm nog att ej behöfva syssla med plebajiskt arbete. Derför bära de chinesiske herrarne ett flera tum långt fodral öfver högra lillfingrets nagel, och derför veta de förnäma chinesiska damerna att hoptvinga omfånget af sina fötter till en sådan litenhet, att de hvarken kunna gå eller stå på dem. De hvila hela dagen isina kåsöser, dricka sitt the — äkta chinesiskt the, prima qvalite — och vi ja de förflytta sig från ett ställe till ett annat, sker det förmedelst beqväma bärstostolar, burna af grannt utstyrda lakejer. Tillåt mig att med ännu nägra ord beröra sistnämnda faktum. I China, likasom i Europa, anses små fötter för något vackert. Men hvad göra våra europeiska damer, för att tillfredsställa detta mode? Intet eller nästan intet! De låta fötterna vexa i proportion till öfriga kroppslemmar, alldeles såsom den råa naturen vill ha det. Hellre än att underkasta sig litet tvång, litet smärta, skulle de vandra på elesantfötter (kor.). Jag kan ej nog skarpt uttala förkastelsedomen öfver en sålan feghet (hör. hör!). Och hvad göra de chinesiska damerna? Knappt har den lilla flickan skådat dagens ljus, förr än hennes fötter inpressas i jernskor, försedda med skrufvar, och dessa skor aftagas icke, förrän hon med dem öfverskridit eller rättare ötversuttit vextperioden. Genom detta band på den grofva bondaktiga naturen måste hon visserligen under hela sin barndom och ungdom utstå ocrhörda plågor och lidanden; hennes vador försvinna och do nedre extremiteterna få utseende af bamburör; men så belönas hon äfven med de aldra nättaste nättaste små klumpfötter, helt och hållet efter chinesiska modet. Mitt herrskap, de chinesiska damerna äro modets marty. makens eller vännens arm må hafva något att förrer: för modet uppoffra de helsa, skönhet och rörelseförmåga! Ilvilket sublimt hjeltemod, hvilken oinskränkt undergifvenhet under modets välde! (hravo, bravo, brarol) När jag rätt betraktar detta hjeltemod, dessa lidanden känner jag mig fattad af obeskrifliga känslor. Tillåt, mitt herrskap, att mitt högra öga offrar dem en tår af beundran och mitt venstra en tår af innerligt deltagande! (Allmän rörelse bland ahörarne. Några försök till cheers qväfvas af de öfversvalande känslorna.) Vare dock längt ifrån mig att göra de curopeiska fruntimmerna orätt! Vi, som äro vande att vända saker och plagg på båda sidor, vi som ej blott rikta vår verksamhet på utsidan, utan äfven på insidans sodringar, vi böra ej heller i detta ämne fälla ett ensidigt omdöme. Det är måhända våra damers begär att lefva på stor fot, som hindrar dem att följa de beundransvärda Chinesiskornas exempel. Men äfven de visa prof på en heroisk lydnad under modets gudomliga tyranni; äfven de hafva företagit sig, fast med hänscendeåtill en annan del af kroppen, att ändra och rätta naturen. Enhvar vet, att det qvinliga skönhetsidealet. sådant det framträder i de gamla Hellenernas bildstoder och framtrollar sig för enhvar, hvars smak icke är förskämd, — d. v. s. hvars smak är nog oförskämd att emancipera från modets nyeker — att, säger jag, skönhetsidealet företer en viss proportion mellan den friska svällande barmen och veklifvet; det sednare skall nämligen vara smärt, men icke för smalt; det skall ega omfång nog, för att troligt linda sig omkring. Nåväl, nu har modet i Europa af gammalt fordrat, att flickarna skola vara så smala om lifvet som ett spör...: med snörlit och planchetter börja derföre våra damer redan såsom barn att hindra sin kroppsliga utbildning, och offra utan knot tretnad, helsa och skönhet på modets altare. Detta är, rätt betraktadt, lika beundransvärdt, som det vi nyss beundrade hos de chinesiska damerna, eller huru? (jo, jo, jo!) Tillåt derför, mitt herrskap, att för omvexlings skull mitt venstra öga skänker Europas qvinnor en tär af beundran och mitt högra en tår af innerligt deltagande. (Ny allmän rorelase bland åhörarne.) Nu nägra ord om modet i allmänhet! Mine herrar, de fleste af eder minnas ganska väl herre-moderna från 1830-talet. Mina damer, J, hvilkas kinder ännu begjutas af ungdomens purpurglans, J minnens icke så långt tillbaka i tidernas morgon, men J harn dock utan tvifvel genom sagor, legender och gamla modejournaler erfarit, huru folk klädde sig omkring år 1830. Hvilka fadda, löjliga figurer! Så hafven J alla ropat, och J han skrattat hjertligt åt de kortlifvade frackarne med deras långa reaktionära bihang, de snäfva blommiga västarne, de korta permissionerna, som likt boa-ormar gapade öfver stöfvelskaften, utan att kunna svälja dem. Och lixväl voro dessa moder uppfunna af de gudomlige Parisarne och godkända at hela Europas fashionabla befolkning; de voro den tidens sprättars förtjusning, ämnet för deras dagars tankar och nätters drömmar. Och på samma gätt skrattade 1830-talets ungdom åt 1810 års moder, och 1810 års ungdom åt 1790 års moder. 1870 års generation skall utan tvifvel äfven bele oss såsom vidunder af dälig, löjlig, befängd smak. Just häruti ligger modernas stora hemlighet, mitt herrskap. Man söker möjligen det sköna och det på samma gång ändamålsenliga, och man har en rik skatt af förebilder att följa, för att hinna sitt mål; och likväl — likväl fabricerar man bizarra, ofta rent af fula klädedrägter, med hvilka endast vanan och exemplet kunna försona oss. Detta bevisar, att nyckeln till modernas gåta finnes i en annan hand än menniskans; hon så att säga tvingas af en okänd magt att kläda sig efter dess och icke sin egen vilja. En stor filosof säger, att alla företeelser inom staternas, kulturens, litteraturens, industriens, konstens och smakens historia äro en i en nödvändig utvecklingskedja fortgående uppenbarelse af ett mystiskt väsen, som kallas Verldsanden. Vi tro oss vara sje idiga varelser med rättighet att kläda oss och i allmänhet att handla efter behag, men så är alldeles icke förhållandet; vi äro Verldsandens verktyg och ingenting annat; vi må hata An (cce Så. 2