— Uret? ah, men det är ju en riktig småsak ... det skall jag nog få att stanna. — Och så sofver ni för länge i morgon och väcker oss inte i rättan tid, och då få vi ingen frukost, sade mr Sidney och såg med ett godlynt leende på den välvillige mannen. — Hm! svarade denne. Det är väl inte underligt, om vi stackare sofva något tungt; vi måste vara på benen hela dagen och hafva som oftast inte heller någon ro om natten. Ni har rätt; jag skulle verkligen kunna försofva mig, och man skulle då tro, att jag är försumlig i allt. — Derför, sade den vansinnige, går det inte an. — Ja, och ändå går det an, ropade denne plötsligt, jag behöfver ju blott stänga min dörr. Jag var nära att skratta högt — det var alltför komiskt att se, huru han i sin oskuld trodde sig ha uppfunnit något rätt fiffigt, i detsamma han föreslog just det, som mr Sidney önskade; — men jag sansade mig, i synnerhet då jag såg, att min kamrat fortfor att vara lugn och allvarsam. — Ni är mycket tjenstaktig, svarade denne, och jag skulle önska, att alla uppassare vore som ni, mr Cbappert — huru mår er lilla son? — Tack, sir, tack! Nästa söndag skall han döpas. — Se här, Chappert, tag det här och köp honom en silfverskallra till faddergåfva, och hälsa er hustru ifrån mig. Med dessa ord kastade han hastigt en guinte i hans öppna rockficka. Mannen vände sig ögonblickligen om åt alla sidor, för att se om ingen märkt detta lyckliga kast; men då han icke upptäckte något misstänkt, sade han med glädjestrålande ansigte: