vara mycket knapp och dålig, ty tföräldrarne äro sjelfva utfattiga och anse dessutom den beklagansvärda endast som en tunga och börda. Deras grannar försäkra, att de ofta gifva sin olyckliga dotter skal af potates och kälrötter, samt annat afskräde, som hon med glupskhet förtär, ty hon är ständigt hungrig. Nu satt hon stilla, nästan orörlig; hennes blick uttryckte ej vildhet eller väldsamhet, ej en gång förvirring eller fånighet, men man skulle ha sagt att ett det djupaste själslidande blifvit eterträdt af fullkomlig resignation, så mycken smärta och undergifvenhet afmalade sig på den arma varelsens färglösa ansigte. Jag lade en bit bröd på hennes knä; hon tog den ej. men hopknäppte händerna och såg endast derpå; törst, när jag aflägsnade mig, märkte jag att hon fattade den och började äta. Det är ju en hemsk, en hjertslitande tafla, icke sannt? Och ändå förmår min beskrifning så litet efterhärma den förfärliga verkligheten, ändå har jag (j omnämnt den pestartade lukt, som nästan gjorde mig sjuk, den krälande ohyra, som marterar den olyckliga! Fadern har varit soldat, har arbetat och släpat hela sitt lif igenom och, då han nu ej längre förmår det, stå bristen och behofvet städse vid hans dörr. Äfven modrens kraft är bruten och hon kan ej heller göra något för att förijena sitt uppehälle, 1y vid 76 års ålder är den bräckliga stofthyddan endast ett utnött verktyg. Af sex barn ha tvenne söner, raska arbetsamma karlar, blifvit bortryckta af döden inom loppet af ett år; tre döttrar äro gifta och försörjda. Den sjerde och yngsta, som nu är 27 är, är den olyckliga, hvarom jag talat. Vid 7 års alder blef hon angripen af fallandesot; denna förfärliga sjukdom har ständigt tilltagit och tyckes nu fullkomligt ha beröfvat henne förståndet. Nästan hvarje dag har hon ett eller flera svåra anfall och som hon under d m ofta skadat sig, stundom fallit i elden och brännt sig, ba föräldrarna under de sistfö flutna åren ansett sig nödsakade att hålla henne instängd på ofvanbeskrifna sätt, då de ej ständigt kunna vaka öfver henne Men när de gamla falla ifrån, hvem skall då ge henne äfven den ringa omvirdnad, som hon nu fär? Jag tror ej att någon af systrarna vill betunga sig dermed; de äro alla fattiga. Det bästa och önskvärdaste för den olyckliga vore, om hon kunde komma in på Wadstena hospital, men den kostnad, som dermed är förenad, gör det omöjligt, så vida ej några menniskovänner vilja bispringa henne med den dertill erforderliga summan. Hon måste först genomgå en profkur på lasarettet, der afgiften är 16 sk. om dagen, och, om hon lyekas erhalla en plats på hospitalet, äro ock utgifter dermed förenade. Ack läten mig ej heller denna gång bedja förgäfves. Låten några små smulor falla ned från edert bord för att vederqvicka den försmäktande! Mina ord äro enkla, men jag ber Gud att de mätte röra edra hjertan, ädle menniskovänner, så att J skänken den arma en skärf, som kan bereda henne någon lindring för sina återstående dagar, som kan lyfta henne från det tillstånd af förnedring och uselhet, hvari hon nu dväljes, som kan gifva någon ro och tröst åt de stackars föräldrarnas sista stunder, och Herren, som i löndom ser, skall vedergälla eder det uppenbarligen. Hr D. F. Bonnier har godhetsfullt lofvat att i Göteborg emottaga och redovisa de medel, som kunna inflyta. La Straniera.