å kring i helt andra nejder, och jag bemödade mig blott att synas så lugn som möjligt. Ungefär klockan elfva åtskiljdes man ändtligen, och vi begåfvo oss alla till våra rum. Jag träffade alla möjliga anstalter, som kunde gynna vår nattliga sammankomst; jag drog blott till dörren, så att den icke skulle knarra då den öppnades, och nedfälde de gröna gardinerna för fönstret. Derpå tände jag tvenne vaxljus, framsatte tvenne glas och en flaska vin, kastade ännu en blick på det hela, liksom gälde det att leverera en drabbning, och började att långsamt gå fram och tillbaka i mitt rum. Då ingen bodde under mig, kunde det icke hafva några ledsamma följder. Men i trotts af alla dessa små sysselsättningar, med hvilka jag sökte fördrifva tiden, växte min oro I beständigt, liksom den, hvilken ser en vigtig tilldragelse närma sig, blir mer och mer beklämd, ju närmare den står för dörren. Hvad jag här gick till mötes, var ej heller en likgiltig sak . . Då jag betänkte de följder, det kunde I medföra, kunde jag ej blifva annat än allvarsam. Jag gjorde någonting, som aldeles stred emot lagarne i en väl organiserad anstalt, den der var lika så sträng i sina beslut, som konseqvent i deras genomförande; jag var till och med delaktig uti att uppmuntra en person, som var öfverantvardad till denna anstalt, att handla tvert emot lagarne, och det på ett sätt, som, om det misslyckades, kunde hafva de obehagligaste följder för oss båda. Och dock var jag icke ett ögonblick villrådig, huruvida jag skulle gå framåt eller tillbaka, ja, jag emotsag till och med längtansfullt upplösningen på denna gåta. Och denna hittills oupplösta gåta uppfylde mig