Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1856, sida 1

— Menar brefskrifvaren mig med denne doktor? frägade jag. — Ja han menar er; men ännu vet ni inte hvad ni bör veta. — Nej, svarade jag, åtminstone inte hvad jag gerna ville veta. Men huru det än må vara, så kan ni vara öfvertygad om, att ni i alla hänseenden kan lita på mig. — O, min vän! utbrast han med sorgblandad glädje, det behöfver ni inte säga mig. Edra ögon hafva för länge sedan talat till mitt hjerta, och det längtar att få utgiuta sig för er; men skall ni väl förstå det? — Jag hoppas och önskar det. Jag brinner af längtan att höra hvad det är, som trycker det så hårdt. — Tack, tack! men vi måste afbryta, ty der nere kommer direktören, och, om jag inte misstager mig, har äfven han ett bref i handen ... Ha! han ler, såsom han alltid ler, då han talar till mig — det är ett dåligt tecken . . . en olycka kommer sällan ensam. I detta ögonblick vinkade direktören till mr Sidney; denne gick honom några steg till mötes, under det att jag stannade qvar och lätsade mig hafva något att beställa på platsen, ty jag ville af deras miner uppdaga hvad som tilldrog sig dem emellan. Jag kunde dock icke höra något, oaktadt direktören tycktes tala temmeligen häftigt, ty han gjorde några energiska rörelser med sin arm. Den andre tycktes blott höra, ty han stod så orörlig, som vore hans fötter fastväxta vid marken, och hans kropp huggen af marmor. (Forts)