Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1856, sida 1

NBT — — — — Litteratur. I vår bokhandel har nyligen utkommit: Te deum! (1856). En moralite i tre afdelningar jemte dedikation och epilog. Af O. P. Sturzen-Becker. Göteborg. D. F. Bonniers förlag. Säkert en af den originelle författarens mest originella skrifter. Det utgör hans svar på vers och prosa, på skämt och allvar, mod löje och ironi, uppå de anfall, gom blifvit rigtade emot hans föregående märkliga skrift: Fvenne Vändpunkter. Om andan i denna skrift torde läsaren kunna dömma, blott genom en flygtig blick på innehållets rubriker. Boken börjar med dedikation i bref-form (lettre a la Demoustier, såsom förf:n kallar det) till den anonyme författaren af broschyren: Hr O. P. Sturzen-Beckers Tvonne Vändpunkter närmare betraktade, uti hvilket bref äfven Vändpunkternas korrektur-läsare erhåller sin tillbörliga andel af upptuktelsen. Firpå följa följande versifierade scener: Tre Storsnusare, Tre Caroliner (i Wallhall) samt Tre landsförvisade (på ön Guernsey). Till sist följer: Epilog, skaldebref till en högtstående man, genom hvars bittra ironi går en anda af djupt vemod jemte en varm glöd för fosterlandets ära och mensklighetens högsta intressen. Förf:n låter en förståndig, en praktisk nutidens man granska de stora konungarne Gustaf I, Gustaf II Adolf och Carl XII, hvilkas öfverdåd och lättsinne att kasta in Sverge i händelser som ej angingo oss, han på intet sätt kan gilla. Slutsumman af detta räsonnemang blir följande: En annan tid har gått upp öfver Nordanland. n, och andra karakterer sig röra deri; det är kanske något mindre poesi, Men deremot i det hela hvad harmoni! en rådslagens mognad, idrotternas symmetri, en blickens skärpa, en säkerhet i handen! Man lemnar nu klokt åsido de dumma fukterna, der ingen kan se förut hur leken skall sluta. man ej lägger ut, som förr, med sin bräckliga skuta, om ej man för risken har pant i god valuta, förr sitter man lugn i förbidandets kajuta, eller metar simpor i grumligt vatten i bugterna. Man flaxar icke åstad i ogjordt väder, likt Gustaf Adolf den Store, för päfvens skägg, man ränner icke för roskuli hufvud i vägg, likt Carl den Tolfte, hans frejdade ättelägg, ej heller, likt Gustaf Vasa, med folkets drägg af lutter patriotism i förbund man träder. Ej mer man griper till svärdet straxt, som fordon, vid minsta attentat mot ära och lif, man mera belefvadt uppgör nu ett kif; med verldsvettets penna, spetsad med finhetens knif; i nödfall endast ett nätt litet invektif eller, säsom demonstration, en förbaskad svordom! Man intrigerar, ty dertill fordras snille och detta anstår ett hyfsadt kabinett; men att slåss, att strida på gammalt nordiskt sätt, dertill behöfs blott en knytnäfve rätt och slätt, det är och blir (mister Cobden har deri rätt) dock slagsmål som slagsmål, hvad än man det kalla ville,