Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1856, sida 1

sör djupt särade, och kort derefter nödgades man afsända honom till St. James. Nu var han nästan botad, ehurn han ännu då och då hade anfall af lordafebern. Jag tror, att han hette mr White, men här kallades han allmänt lorden; den honom tillernade rollen var hertigens af Cornwall. Jemte direktörens fru sutto trenne unga damer. Den första af dessa var en blek, nittonårig flicka. Hennes ansigtsuttryck var mildt och vänligt, men det oaktadt hvilade ett visst allvar och qvinlig värdighet öfver hennes rena och lugna drag. Hennes blå, barnsliga och oskyldiga ögons intagande blick gjorde ett särdeles välgörande intryck; hennes blonda hår var benadt i pannan och nedföll på båda sidor i glänsande lockar; man kan icke tänka sig en mera naturlig och behagfull hållning, och hennes växt var smärt och fyllig i de aldravackraste proportioner. Denna tjusande och dock så olyckliga flicka hade njutit en förträlflig uppfostran, men fallit offer för sin egen faders afskyvärda girighet. Oaktadt denne, ö såsom en ansedd jurist i London, hade stora inkomster, var hans penninglystnad dock omät lig, och han gaf derför gerna sitt samtycke, då en gammal och rik advokat fick det infallet att fria till hans dotter. Den unga, olyckliga flickan, som en längre tid hyst tiligifvenhet för fadrens bokhällare, som älskade henne innerligt och uppriktigt, sökte förgäfves att göra motstånd; brölloppet blef af den obeveklige fadren bestämdt och med skoningslös hastighet utsatt till påföljande söndag. Lördags middagen erhöll man den underrättelsen, att Emmys olycklige älskare i förtviflan tagit sig sjelf af daga. Den stackars flickan fattade ett sörtvifladt beslut. Söndagsmorgonen kom, allt var i ordning för vigseln — endast bruden fattades. Man sökte en dag, två dagar, åtta dagar — ändtligen uyp