Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1856, sida 1

digheter; jag var således fullkomligt ense med honom. Endast slutet var förändradt: på det nemligen att de vansinnige skulle få se dygden blifva belönad och lasten straffad, hade han icke låtit Cornelia dö och endast låtit Lear sjunka vanmäktig i hennes armar. Vid detta tillfälle måste denna förändring visserligen anses lycklig. — Men huru vill ni besätta denna svåra pies? frågade jag. — Åh, det är mycket lätt, som ni straxt skall få se, var hans svar. Jag känner mitt folk och har redan för länge sedan i tysthet inom mig tilldelat hvar och en hans roll, utan att de hafva ringaste aning derom, Det kommer nu an på, huruvida enhvar af de medspelande liksom af egen drift väljer den roll, Jag utvalt ät honom, ty jag tycker i allmänhet icke om tvång och aldraminst om moraliskt tväng. Dessa menniskor måste vinna i vetande, endast på detta sätt kan jag kurera dem. Gif nu akt på huru det skall lyckas: Några vackra talesätt, hvilka inpassas på rätt ställe, en fördelaktig framställning af en rolls innehäll och betydelse samt det bifall, den naturligtvis måste framkalla, skall blifva tillräckligt att förmå hvar och en af dem att öfvertaga den roll, som blifvit bestämd för honom. Naturligtvis hafva viinbjudit endast dem, som vi sjelfve finna lämplige till detta hvärf, ty om vi läte dem alla vara tillstädes, skulle förvirringen blifva obeskriflig, och vi skulle få lika många skådespelare som vansinnige. Såväl den sinnessvage som den själsfriske spelar lika gerna komedi, när tillfälle dertill erbjuder sig. Efter detta intressanta samtal, som dock var vida längre, än hvad jag här anfört, begäfvo vi oss till samlingsrummet, der alla manspersoner, hvilka voro utvalda att öfvertaga roller, redan med yttersta nyfikenhet afvaktade hvad komma skulle, Om en irem