Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 2

mot den klara aftonhimlen. Öfver all denna herrlighet gjöt sig den mildaste aftonsol, såsom hade hon sjelf med välbehag och fröjd dröjt vid det landskap, som här låg framför oss, öfvergjutet af dess renaste glans. Vi hade svårt att lemna detta sköna skådespel, som, hvad jag än får se af stor och skön natur, skall stå för mitt minne, såsom ett af mitt lifs högtidsstunder. — Då vi stego ned mot dalen, gjorde vi ett kort besök i den lilla kyrka, som, i fordna dagar ett kapell till slottet, nu ntgör den nedanför liggande byns andaktshus. Ett enkelt ljus kastade öfver madonnabilden på altaret ett svagt sken. En gammal man, troligen klockaren, bad oss vänligt stiga in. Vi lydde hans fromma anmaning. Allt var så tyst, högtidlist och stilla derinne. Andakten behöfver hvarken storhet eller prakt för att höja oss mot den Evige. Invid kyrkan var mellan ruiner en liten kyrkogård. Vi stego in på denSamma. Öfver allt Kristusbilder på grafmonumenterna! Jag känner ingen skönare kommentar till det herrliga: ag är uppståndelsen och lifvet. Bland många väl vårdade grafvar var en helt ny, som betäckte stoftet af en ung engelsk dam. Sannolikt hade hon besökt denna ort af samma anledning som vi, men här funnit den sista hvilan, omhvärfd afrika minnen, men af naturens än rikare förråd af stort och skönt. — Då vi voro på återvägen till Bonn, hörde vi från många håll vesperklockans manande ljud. Det klingade högtidligt och andaktsväckande genom dalen, öfver hvilken qvällens skuggor redan lägrat sig. Följande dag, som var söndag, gjorde vi ett besök i stadens förnämsta kyrka. Den är katolsk. Rökelsen doftade kring altaret och de högtidligt sköna sångerna stego mot de höga hvalfven: församlingen låg bönfallande på knä. Allt detta var nu både vackert och andaktsväckande. Skada blott, att man visste, att för flertalet af de besökande dessa ceremonier voro blotta former, utan lif och inrahåll, utan kraft och förmåga att väcka och underhålla ett djupare andeligt lif. Derifrån gingo vi till en annan, nära intill den förra belägen helgedom. Vi öfvertygades genast af den enkelt värdiga inredningen, att den tillhörde vår konfession; ännu mera styrktes vi i denna tro, då vi sågo Luthers och vår store Gustaf Adolfs bilder pryda dess ena vägg. Der hade redan hållits en gudstjenst, och denna på tyska; om en timma skulle en annan börja, men denna på engelska språket. Så många Engelsmän ströfva om somrarne genom Rhenländerna, eller äro der rent af bosatte, att de på flera ställen hafva anordnat gudstjenst för sitt modersmål och för detta ändamål här och hvar underhålla prester. Efter som vi nu voro i tagen med kyrkobesök, gjorde vi en utfart till en nära belägen, i katolska annalerna berömd kyrka, der Kreutzberg kallad. Den är en helig vallfartsort, kan tänka, och lärer i synnerhet talrikt besökas under fastan. Under resan dit mötte vi stora hopar af pöbel, i synnerhet trasiga kärringar, skriande sånger, som skulle vara heliga, och med otäcka miner, som skulle vara andäktiga. Framför hvarje hop af detta slödder bars en Kristusbild, till formernas oskönhet fullt motsvarade det hela. — I kyrkan visades, mot särskild betalning, en magnifik trappa, byggd i likhet med den till Pilati rådhus (huru denna såg ut, veta naturligtvis de katolska teologerna fullkomligt); uti hvarje dess steg äro inlagda reliquier efter helgon, och i fastan får det fromma folket den nåden att på knä krypa uppför densamma, sig till ej ringa syndaförlåtelse. Vi fingo ej röra dervid, utan måste helt beskedligt gå bredvid densamma, på en annan för de profana lämpligare trappa, och kommo således in i kyrkan. Såsom det märkvärdigaste visades här, under kyrkogolfvet, liken efter ett tjog munkar, som för ett århundrade sedan här begrafvits, utan att öfvergå till förruttnelse. De sågo naturligtvis högst otäcka ut, men äras detta oaktadt såsom stora helgon. Från dödens och vidskepelsens kulor var det en ljuf känsla att åter befinna sig i naturen och solens vänliga ljus. (Forts. I Bornareståndet: —y—5 — —