Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 1

—— W— — mig — allt hade försiggått så hastigt, att jag ett ögonblick icke visste hvad jag skulle göra. Jag ji förde min styrka med hans; min inbillningskraft sö te utforska hvad han ämnade företaga med mig, som var så svag och vanmäktig i jämnförelse med honom, och på hvilket sätt han ämnade döda mig — jag kunde knappt uthärda den smärtande tryckningen af hans hand, och inom mig ropade en thordönsstämma, som kom mig sjelf att bärva: — Ja, jag ser det nu, han är vansinnig! Likväl ville jag försöka att slita mig lös, jag ville ropa på hjelp, jag ville använda väld emot vald, men det var mig omöjligt att befria min arm från denna krampaktiga handtryckning. Men den usla sjeltuppehållelsedriften beherrskade mig blott ett ögonblick — en annan tanke besegrade den: Jag kom att tänka på, att jag var läkare och menniska, att det var min pligt att hjelpa min nästa och bära hans qval och lidanden, att bekämpa dem och att icke sky några faror och lidanden, då det var fråga om andras väl. Jag beslöt derför att finna mig i mitt öde; måhända kunde jag bjelpa den olycklige, som ingifvit mig ett så djupt deltagande, och hvars själ tycktes mig vara insnärjd i ett oupplösligt nät af menskliga lidanden. Mitt beslut var hastigt fattadt. Jag samlade mina krafter och fattade 1 umt, men energiskt med den hand, jag ännu hade tri, hans venstra arm, skakade den med all den styrka, jag ännu hade qvar, förde mina lappar så tätt som möjigt intill hans öra och sade med fast och modigz, men mild stämma: — Hvad fattas dig, min broder? Detta välmenta tilltal tycktes verka besynnerligt välgörande på honom. Hans fingrar släppte mia arm, hans stela, brännande blick förlorade sin ohyggliga